Himlen kan vänta

”Jag ska bli astronaut när jag blir stor”, sa jag när jag var liten. ”Det ska du inte alls, det är bara amerikanska farbröder som får bli astronauter”, sa alla andra. Vi hade fel allihop, men det visste vi ju inte då.

Då får jag väl bygga mig en egen rymdraket då, tänkte jag och satte igång med att fundera ut hur man bygger rymdraketer. Det visade sig vara lätt som en plätt. Man tar bara soptunnan och sätter ihop den med pappas motorcykel med sidovagn, och vips så har man skaffat sig en egen rymdraket.

Och sen kunde jag luta mig tillbaka och fantisera om mina rymdfärder genom himlen och universum, med den där sköna känslan av att jag var fullständigt fri att sticka ifrån det här lilla jordklotet när helst jag ville. Och det räckte liksom.

Och på den vägen är det forfarande. Himlen kan vänta, jag har inte bråttom. Jag sticker när jag får lust.

Soffan i snön

Vore det inte trevligt om man visste litet mer om det här med Universum och Livet? har jag tänkt i hela mitt liv. Vem är jag? Varför är jag här? Och vad är här? Är det kanske bara en dröm? Men är det jag som drömmer? Finns jag verkligen på riktigt? Finns verkligheten på riktigt? Finns det andra verkligheter? Finns jag någon annastans?

Så kan man hålla på och fundera hur länge som helst, och det har jag gjort. Jag började fundera över sånt redan i 4-årsåldern. Man kunde ofta hitta mig i soffan med händerna knäppta bakom nacken, stirrandes i taket, och när man frågade vad jag höll på med så svarade jag ”Jag filoserar”.

”Det finns mycket mer mellan himmel och jord än du någonsin drömt om i din filosofi, Horatius”, hade Shakespeare sagt. Det hade jag ingen aning om på den tiden. Men antingen var min hjärna felkopplad, eller så trodde den sig veta att det fanns mer att veta. Att det var något jag redan visste, men som jag hade glömt, och som jag måste försöka komma ihåg. Flummigt, va?

En himla massa år senare läste jag boken om Tenzin Palmo. Hon hette egentligen Diane Perry och växte upp i London, men bestämde sig tidigt för att bli Buddhist och nå Upplysning som västerländsk kvinna – vilket tydligen inte är det lättaste man kan ägna sig åt. I boken ”Grottan i snön” berättar hon om alla strapatser med att göra karriär som buddhistisk nunna, för att så småningom få sitta i tolv år i en liten låda, i en kall grotta på ett berg i Tibet och bli Upplyst. Hon lyckades.

Jag ska minsann också nå Upplysning, tänkte jag. Men inte i nån himla hundkorg i Tibet. Det funkar inte för mig. Det får bli soffan här hemma, tänkte jag, och så satte jag igång med med några meditationsövningar som jag hittat i en bok. Och sen somnade jag. Och på den vägen var det. Andas… tupplur… fasen också, är klockan redan sju? Dagarna kom och gick. Tupplurarna likaså. Jag började förstå varför de sitter i sina små hundkorgar i kylan, de där buddhisterna. Men så småningom började vi sväva iväg bakom verklighetens dimhöljda skyar, soffan och jag.

Jag ska inte påstå att jag har nått Upplysning. Jag får nöja mig med små glimtar – som att kika på universums dolda dimensioner med en pennficklampa. Men det får duga så länge.

Flummet

Jag funderar på att släppa en ny kategori här som kunde heta Flummet. Där skulle jag utveckla diverse luddiga tankegångar om vad som rör sig i Flumvärlden just nu. Litet modern mytologi, liksom. Jag tror att det strax kommer att bli modernt att prata om sånt. För det är ingen slump varför humanister och teologer råkar i luven på varandra just nu, det finns en flummig förklaring till det. Som jag skulle kunna skriva om. Och en massa annat mysko.

Som till exempel varför vårt DNA är en loop och inte en stege, som många tror att de vet att det är. Eller varför universum fungerar som en ihoprullad strumpa, och varför man därför inte behöver resa varken långt eller snabbt för att surfa mellan galaxerna. Eller varför vatten gillar snälla människor. Eller hur man flyttar på jordbävningar. Eller snackar med änglar.

Shit, det här blir ju inte lätt. Folk kommer tro att jag är knäpp. Men å andra sidan är det kanske bara en spegling av deras egen förträngda längtan efter knäpphet? Det är rädslan för att bli betraktad som knäpp som avhåller många ifrån att tänka överhuvudtaget. Och vad skulle de tänka om de tänkte litet annorlunda? Det skulle jag också kunna skriva om.

Vad ska man tro…

Jag har förstått att det finns många som tror att vi jordbor med materiella kroppar är ensamma i Universum. De tror vare sig på utomjordingar, andar, änglar eller tomtar på loftet. Inte ens nu när strängteorin påvisar förekomsten av uppåt 12 dimensioner, varav vi ännu bara kan se och mäta de fyra vi tror att vi lever i. Men jag kan i och för sig förstå denna misstro, det var ju inte längesen folk trodde att jorden var platt som en pannkaka, och att Gud var en orättvis och skäggig farbror nånstans bakom molnen. Så det är ju inte så himla lätt att veta vad man ska tro på.

Själv är jag ytterst tveksam till det här med telekommunikation. För liksom, de där suspekta teknikerna försöker lura i oss att när du pratar in i din lilla telefon, så förvandlas ditt prat till små ettor och nollor, som packas ihop av små osynliga tomtenissar till små protokollpaket, som skickas till jultomten (som också är osynlig) som åker omkring och släpper ner alla dessa små paket till folks antennpinnar, och sedan packas de upp igen och kommer ut genom någon annans telefon, och då hör den i örat att det låter precis som om det vore du, som var därinne i telefonen och pratade. För hallå, det verkar ju helt korkat.

Nä, sånt där går jag inte på. Jag tror att mitt prat helt enkelt sugs in i en annan dimension, och sen kommer ut igen i din telefon, bara för att jag vill det. Så måste det ju vara.
.

Tekoppsgalaxer

Den här odiskade disken är faktiskt 15 miljarder år gammal, även om jag bara har sett den sen i förrgår. Jag menar ju naturligtvis att de partiklar som bygger upp detta lilla berg av odiskad disk har varit med ända sedan tidernas begynnelse. Snacka om återvinning.

Mer än 99,99% av det som ser ut att vara odiskad disk utgörs i själva verket av tomrum. Och om jag kunde hitta på ett sätt att vända på dammsugarslangen och suga ut allt tomrum ur atomerna, så skulle hela månadens disk ledigt få plats i ett kryddmått. Men vad skulle då hända med universum?

Varje atom är ju som ett eget litet solsystem med partikelplaneter som kretsar runt sin egen lilla solkärna, i sin egen lilla molekylgalax. Och kanske de som bor på nån av de där planeterna just nu försöker komma underfund om vad det är som egentligen pågår. Finns det mening med alltihop? Vi är fler som undrar.
.

Universums utveckling

Universum omfattar även utrymmet under diskbänken. Det tänker jag ofta på när jag sitter på huk med näsan över sopkorgen och skalar ägg (för att slippa skrapa upp skalen ur vasken senare), eller när jag byter soppåse. Det är dags att torka där igen. Det är nästan alltid dags att torka där igen. Men det är också en effekt av universums utveckling, tänker jag då och försöker få litet distans till doften av matrester från i förrgår.

Och bakom skurhinken och fotpoolen skymtar jag ett av mina oavslutade projekt från förra sommaren – på ett förkromat stativ – en inplastad klump lera som var tänkt att skulpteras till ett intressant huvud enligt någon hastigt uppkommen gnista av inspiration. Som naturligtvis slocknade. Jag vet inte när eller om jag vågar titta efter hur lerklumpen ser ut innanför plastpåsen… har den torkat, eller har den tagit ett nytt kliv i sin ekologiska utveckling? Jag återkommer om detta när jag samlat tillräckligt mod att undersöka saken.
 
Men nu vet jag i alla fall vart hushållspappers-hållaren tog vägen.
.