Nu vet jag varför stockholmare och vissa andra inte kan säga Älg. Jag har funderat över ämnet under hela hundpromenaden. När stockholmare går på Skansen händer det att de pekar på en Älg men utropar ”…Elij…”. Det beror på att de startar med munnen i en leende position (…eee…), trycker sedan upp främre delen av tungan mot främre delen av gommen och låter ljudet (…lll…) sippra ut genom mungipan. Sedan avsluter de med ett krampaktigt (…iijj…) som om de har en citronskiva i munnen. I synnerhet de som kommer från socknarna Östermalm och Lijdingö (…jjjiiijjj…).
Men så här gör man: Slappna av, släpp hakan ett par centimeter rakt ner, lägg tungan platt i underkäken, och sätt på ljudet (…äää…) Rulla sedan ihop tungan bakåt som en papperstuta (en sån där man ibland får på kalas), och tryck snabbt framåt (…huil…), låt själva ljudet rulla ut tungan, och vrid sedan tungan utåt/nedåt till ett halvt (…jöh…). Det ska gå fort och vara över på en kvarts sekund, och det är tungan som gör jobbet – inte smilbanden. Älg. Alltså. Man ler inte när man möter en Älg. Man tappar hakan.
Så. Nu behöver ni inte känna er bortkomna i något Älg-sammanhang, och slipper den där misstänksamma blicken från alla som inte förstår vad ni pratar om. Älg.
.
