Konsten att dressera sin hund förutsätter ju både skicklighet och tålamod. Och jag jobbar på det. Men konsten att dressera sin granne verkar vara betydligt enklare. Jag har nämligen upptäckt att jag kan använda min oborstade hund som verktyg för att dressera min extremt hundrädde granne. Fiffigt va?
Först lärde jag honom det här med klockan. ”Nej, det spelar ingen roll om den är stor och förgylld och slår i valstakt och är ett kärt barndomsminne – den får i alla fall inte väcka grannarna varje halvtimme”. Och trots några trotsiga återfall kan man numera sova gott här i huset på nätterna. Sedan lärde jag honom var volymknappen sitter på hans stereo. ”Visst är det trevligt att lyssna på Gunnar Wiklund och Trio med Bumba – men inte hela tiden, och inte i 140 decibel”.
Naturligtvis har jag lärt honom enkel grundlydnad – som att fråga om jag vill ha skjuts till affären, att hålla upp dörren, och att bära mina matkassar uppför trappan, och att aldrig tigga godis eller annan belöning. Men han kan en del egna tricks också, han är t ex ganska duktig på att låsa upp dörrar med sin halvmeter långa och tre kilo tunga ”huvudnyckel”. Så nu har jag lärt honom att regelbundet läsa av min inlåsta elmätare i källaren – för de där elbolagen kan man ju ändå aldrig lita på, eller hur?
Det ska bli spännande att se om han lyckas klara nästa lilla övning som jag gav honom idag; att spåra upp ett dräneringsrör modell grövre, kapa det i en tvåmeters längd, och sedan apportera det till min dörr utan att bli upptäckt. Det skulle inte förvåna mig om han fixar det.
Och vad ska jag med två meter dräneringsrör till? Tja, det är en annan historia.
.
