Granndressyr

Konsten att dressera sin hund förutsätter ju både skicklighet och tålamod. Och jag jobbar på det. Men konsten att dressera sin granne verkar vara betydligt enklare. Jag har nämligen upptäckt att jag kan använda min oborstade hund som verktyg för att dressera min extremt hundrädde granne. Fiffigt va?

Först lärde jag honom det här med klockan. ”Nej, det spelar ingen roll om den är stor och förgylld och slår i valstakt och är ett kärt barndomsminne – den får i alla fall inte väcka grannarna varje halvtimme”. Och trots några trotsiga återfall kan man numera sova gott här i huset på nätterna. Sedan lärde jag honom var volymknappen sitter på hans stereo. ”Visst är det trevligt att lyssna på Gunnar Wiklund och Trio med Bumba – men inte hela tiden, och inte i 140 decibel”.

Naturligtvis har jag lärt honom enkel grundlydnad – som att fråga om jag vill ha skjuts till affären, att hålla upp dörren, och att bära mina matkassar uppför trappan, och att aldrig tigga godis eller annan belöning. Men han kan en del egna tricks också, han är t ex ganska duktig på att låsa upp dörrar med sin halvmeter långa och tre kilo tunga ”huvudnyckel”. Så nu har jag lärt honom att regelbundet läsa av min inlåsta elmätare i källaren – för de där elbolagen kan man ju ändå aldrig lita på, eller hur?

Det ska bli spännande att se om han lyckas klara nästa lilla övning som jag gav honom idag; att spåra upp ett dräneringsrör modell grövre, kapa det i en tvåmeters längd, och sedan apportera det till min dörr utan att bli upptäckt. Det skulle inte förvåna mig om han fixar det.

Och vad ska jag med två meter dräneringsrör till? Tja, det är en annan historia.
.

Vi har fått en bebis

-”Vore det inte trevligt om vi hade en egen liten bebis att träna på ?”, har jag ofta sagt till min hund, som nickar fast hon inte håller med om det. Hon är nämligen extremt småbarnsrädd. Hundälskande småtjejer från lågstadiet och uppåt brukar gå bra. Smågrabbar däremot är jätteläskiga, för de viftar alltid med pinnar och låter ”Tjoff… Poow” eller nåt i den stilen.

Men allra värst är de pyttesmå kidsen. Ju mindre barn desto läskigare, tycker Ester och kan bli paralyserad av skräck vid åsynen av en liten viftande fot eller hand som sticker ut ur en barnvagn. Det räcker faktiskt med ett litet pip där inifrån vagnen för att hon ska få panik. Så vi behöver verkligen en egen bebis att träna på, tänkte jag och beställde en.

Och som sagt, nu har den kommit. Det är visserligen Alvas matte som äger den, men det hindrar inte oss ett dugg. Vi har egna planer för den här bedårande lilla varelsen – som jag ännu bara sett nästippen på. Men hon lär ska vara en rejäl tösabit på fem kilo som fyller sju dagar idag, och så snart nordvästvinden ger sig ska vi börja träna.

Jag slår vad om att hennes första ord kommer att vara ”Vovve”.
.

Titta det snöar

En bild kan ju säga mer än tusen ord. I vanliga fall, alltså. Men den här bilden behöver en förklaring. Det svartvita fältet i förgrunden är en engelsk springer spaniel med namnet Alva. Den kastanjebruna formen i bakgrunden är en irländsk röd setter, det vill säga Ester. De vita strecken är snö. Själva oskärpan kallas ”Du-kan-inte-ta-mig”-leken.

Bilden föreställer alltså två toklyckliga hundar som studsar omkring i vinterns första ymniga snöfall, och det här är det bästa resultatet av fem försök att få in dem i kameran.
.

Farbrorn med grisöronen

Ibland tänker man inte på hur mycket man uppskattar en människa förrän det är för sent. Som till exempel farbrorn med grisöronen (det är nästan han på bilden). En lång mager och senig gubbe i 90-årsåldern som brukade uppehålla sig på vår promenadväg. Hans svordomar och griniga framtoning fick många att ta en omväg runt honom, ty de förstod inte hans sanna natur.

För bakom den ilskna fasaden hade han ett varmt hjärta och fickorna fulla med rökta grisöron. Dessa delikatesser delade han ut till ett antal noga utvalda hundar, och det var en ynnest att få vara med på hans distributionslista. Man kände sig speciell, det var litet som att få gå förbi i kön till Sturehof, eller vart folk numera köar för att få tillträde.

Han kunde få den studsigaste hund (dvs Ester) att sitta fint och vänta som ett barn på julafton med tindrande ögon och vacker tass, fast litet rädd för jultomten. Ibland slog han följe med oss en bit längs vägen, med Ester lyckligt trippandes bredvid med sitt nyfådda grisöra. Och han berättade om hur livet kunde vara förr i världen, ända tillbaka till 1920-talet – det är det verkligen inte många som kan nuförtiden. Jag frågade honom en gång om varför han spenderade så mycket pengar på att köpa grisöron till andras hundar, och då svarade han:

- Jag behöver inga pengar dit jag är på väg.

Så sant. Och låt inte skenet bedra om du träffar en människa med grinig framtoning – för det kan ju faktiskt vara någon med ett varmt hjärta och fickorna fulla med rökta grisöron.

Höster

Hennes ursprungliga namn var ”Applegrove’s Take Me Home To Stay”, förkortat Stacy. Vi döpte om henne till Ester, men hennes naturliga namn borde vara ”Lövhagen’s Lööving Every Löv I See, förkortat Höster. För Ester älskar löv, och hösten är hennes primetime. Och det är skönt att ha en hund som (nästan) inte jagar nånting annat än löv.

Hon fäller dem som vore de stekta sparvar, och hon äter dem som chips. Blåsiga dagar är enklast, för då behöver jag bara stå mitt bland löven och lyfta upp dem till vinden. Och så får jag en lycklig och motionerad hund utan att röra mig ur fläcken. Lugna dagar försöker hon övertala mig att leka lövleken, genom att hoppa baklänges framför mig och ge mig den där förväntansfulla blicken – och hon kan vara väldigt övertygande. Men då får man hitta på något annat, för det går tyvärr inte att kasta löv.

Meditera mera

Idag lyssnade jag på Wayne Dyer på webradion. Han sa att vi tänker ungefär 60 000 tankar varje dag, och vi skulle må bättre om vi kunde begränsa dem till betydligt färre. Och om vi kunde lära oss att vistas längre perioder i tomrummet mellan två tankar, skulle vi hitta oss själva. Jag kände mig just då litet borttappad efter hundpromenaden, så jag la mig i soffan, blundade och följde med. Wayne lärde ut en meditation som går ut på att stanna kvar i mellanrummet mellan två ord och säga aaaaa. Så då gjorde jag det.
 
Och gissa vad som var min första syn när jag tittade upp…

Han hänger kvar, Dyer, och han är mer aktuell än någonsin i resten av världen. På 80-talet läste jag hans böcker ”Älska dig själv” och ”Sikta mot stjärnorna”, och det var han som lärde mig det fundamentala rådet att ta ansvar för mina egna känslor.

Därför drar jag mig för att säga: ”Du gör mig skitförbannad” till någon, för sanningen är ju: ”Jag gör mig själv skitförbannad när jag tänker på dig”. Och då blir ju nästa logiska fråga: ”Är du verkligen värd att få så stor makt över mina känslor?” och då blir ju slutsatsen: ”Nej”. Och den insikten har räddat mig från många dispyter.