Vi går ju för det mesta till den stora viken vid det lilla havet (som egentligen är samma hav som det stora havet fast man bara ser en liten del av det därifrån). Men igår gick vi till den lilla viken vid det stora havet, där man ser ända bort till havets ände. Det var en sån där trevlig promenad med trevligt sällskap och varmt kaffe med mackor vars kaviar hade runnit förbi äggen och ner till botten av unikaboxen. Men det gjorde inget för vi hade ju servetter. Och solen sken och Ester badade som om det vore nästan varmt.
Då fick vi se ett märkligt fenomen med några vågor som simmade runt i en cirkel. Först trodde vi att det var en förvirrad val som simmat vilse i viken. Sen trodde vi att det kanske bara var ett grund som rörde sig i cirklar. Eller kanske något slags bakvatten, en eda som man skriver i korsorden. Men ju mer vi tittade desto mer övertygade blev vi att det var några uttrar som dansade tango, vi såg till och med några utter-ryggar som dök upp ur vågorna med jämna mellanrum. Eller?
Länge tittade vi på de där vågorna som simmade runt, runt. Vi har faktiskt ingen aning om vad det var, men det var underligt utterlikt – faktiskt ganska utterligt.
.
