Akuta tillstånd

Mer framgrävt ur mina gamla arkiv:

En dag släppte jag kofoten och sprang till spegeln för att se efter om jag var illa skadad. Men blodet som rann utför kinden var bara en sönderkliad finne. Skador hör nämligen till ovanligheterna för snickrande fruntimmer, om man räknar bort min spikfot. Fråga bara på akuten hur många de har fått in där den senaste månaden.

Annat var det förr, när man var yngre och lite mer spontan. Då hade man klippkort på akuten. Man fick ett varmt igenkännande leende, lite bandage, omtanke och något mot smärtan. Kanske en röntgen och ett par kryckor. Och sjukhuskaféet var varmt och ombonat, bilen kunde tina upp i sjukhusgaraget, allting kändes mycket bättre igen. Men numera har de inte tid med spontana människors felbedömningar på akuten, så man aktar sig noga för att behöva anlita dem.

En gång när jag var yngre och litet mer spontan lyckades jag hamna på akuten tre dagar i rad. Dag ett råkade jag av misstag spruta lite frätande syra i ögonen. Det är sånt som händer såna som mig. Det blev spolning och en stunds vila medan man ringde till fabrikören i Tyskland och kollade upp innehållet. Ordinerad ögonsalva och solglasögon i en vecka. Dag två bar det sig inte bättre än att tummen råkade sitta kvar i handtaget på en bil som just körde iväg. Ledband, skena och bandage. Dag tre råkade det stå en mugg med 35% väteperoxid på kaffemuggens plats, och det är ju inte så lätt att se med smetiga ögon och solbrillor. Ordinerad grädde och avvaktan.

Med ögonen gulslemmiga och halvt igenmurade bakom solbrillorna satt jag sedan på kvällsplanet till Rhodos. Med ena handen i bandage och ett glas Campari, och väteperoxid mullrandes i inälvorna lika högljutt som flygplansmotorerna, satt jag i fllygstolen och försökte se ut som vilken svensk turist som helst. Flygbussen till hotellet var ett spännande äventyr om huruvida jag eller mitt tarminnehåll skulle komma fram först. Jag vann med ett par sekunders marginal. Men en kvart senare stod jag i lobbyn och försökte förklara att det inte fanns vatten så det räckte att spola…

Väteperoxidkuren kan jag för övrigt rekommendera till alla indier som käkar gasbinda för att rensa tarmarna. Drick lite outspädd väteperoxid istället. Man blir som ny.

Fruntimmer och Tai Chi

I en av mina drömmar ser jag mig själv stå varje morgon i en förödande vacker trädgård i gryningsljuset och utöva Tai Chi, den mångtusenåriga ultrarapid-kampen som får tiden att stanna en stund. Sedan hämtar jag morgontidningen och allt blir som vanligt igen. Men eftersom jag bara hann gå fem gånger på Tai Chi-kursen, så jag minns jag bara fram till ”kamma-hästens-man”-rörelsen, sedan kommer jag inte ihåg fler.

Därför har jag utvecklat en egen västerländsk vardagsvariant; Time Tji (skulle kunna uttalas Tajm Tji): Gör det du måste göra, men gör det i ultrarapid. Det tar inte längre tid, för du slipper göra om det. Och du slipper stressa till den dyra Tai Chi-kursen.  Så vad du än måste göra, gör det långsamt och ”från magen”, några kvartar om dagen. Klä på dig, duka av bordet, plocka in i skåpen, dammsug, sätt på vinterdäcken. I ultra-rapid. Det ser helknäppt ut, och folk kommer kanske tro att du just drabbats av någon märklig åkomma, men det är inget att bry sig om.

Metoden passar dessutom perfekt när man snickrar. Antag att du står på en vinglig pall på ett vingligt bord och ska spika upp en bräda i taket. Pallen, bordet, brädan och du måste vara ett, du ”centrerar” dig för att hitta balanspunkten strax nedanför naveln. Nu ska du sträcka dig upp till taket med plankan i ena handen, och plocka alla prylar du behöver ur respektive fickor och vrår med den andra. Hammaren kan man ha förvarat fastkilad mellan knäna. Fem spikar i munnen, tre räcker och två i reserv. Du andas lugnt med magen och behärskar varenda liten rörelse. Misslyckas du så ramlar du ner och får plankan i huvudet och sväljer spikarna. Inte roligt. Men det kostar tusenlappar att få jobbet gjort av en hantverkare. Därför är du synnerligen motiverad och fokuserad.

Du kommer att känna dig lätt som en fjäder, hela kroppen är avslappnad trots ansträngningen. Nåja. Du känner dig fri och lycklig. Du slår dig inte på tummen. Och plankan sitter där den ska. Förhoppningsvis.

Pilsnerboden

Guva enkelt att blogga med gammal skåpmat. Som att sprätta upp en burk Vita Bönor till middag. Här kommer ännu mer ur ”Jag, ett snickrande fruntimmer”:

Av spillvirke – vad annars – har jag snickrat ihop en liten bod i skogsbacken, mellan två större stugor där familjen träffas några gånger om året för att hugga ved, äta surströmming och stirra ut över sjön. Den är inte större än en friggebod, men till och med Globen byggdes snabbare, om man nu ska räkna i tidsmått. Fast rymdmått är nog mer lämpligt i det här fallet. Jag kan inte exakt säga hur många flaskor lättöl som gick åt men jag ska försöka uppskatta det.

Först tog det många veckor att röja en plats – att såga ner träd, bryta stubbar och gräva sten. För här pratar vi om 20 kvadratmeter urskog i en stenig bergsbacke, med två generationers samlade kvinnokraft, mammas och min. Prova själv med bågsåg, spett och spade. Det går åt ungefär en pilsner i timmen.

När grunden var lagd tog det mödosamma konstruktionsarbetet vid. Hur gör man? Vad finns det för brädor? Hur långa ska de vara? Där uppskattar jag åtgången till ett par, tre, kanske fyra. Pilsnerbackar. Sedan var det dags att börja snickra. Jag räknar grovt en pilsner på var tredje bräda, uppskattningsvis. Trots detta gick det knappast åt mer än fyra pilsner om dan. Men det går många dagar på en sommar, och många brädor på en bod, och många somrar på ett bygge, när jag står för hammaren.

Men nu står den där, den mödosamt ihopfogade Pilsnerboden. Den har faktiskt stått där i femton år, och det går alldeles utmärkt att bo i den. Även om det fattas några vindskivor på taket, eftersom jag tröttnade på pilsner. Så var det nog. Den är delad i två halvor med förråd på baksidan. Rummet är pyttelitet, inte mer än sex kvadrat, men ingenting saknas. Sadeltak med synlig bjälke, varmbonat, inrett i ljusa färger. Det finns en utdragbar bäddsoffa, ett litet klaffbord, några stolar, en kökshörna, tre små fönster, och generöst utegolv. När vi är där är den vår sommarstuga. Då har vi både gasolkök, lyse, telefon, dator, böcker, tidningar, spel, huskatt och packning med oss. För vi kan det här med Compact Living.

Och om det nån gång i framtiden blir en arkeologisk utgrävning på platsen, så kommer man förmodligen att dra slutsatsen att detta var en märklig plätt i skogen där folk offrade stora mängder kapsyler till Pilsnerguden Pripps.

Kitt happens

Här kommer litet mer skåpmat ur ”Jag, ett snickrande fruntimmer”

Det är roligt att snickra, men det gäller att tänka på allt. En gång hängde jag med ena armen runt en takstol och spikade för allt jag var värd. Till slut orkade jag inte hänga där längre, utan släppte taget och hoppade ner. Nu är det så att när man river stöttorna till hörnstolparna ska man inte låta dem ligga kvar i gräset, därför att gräs växer.

Det hade jag inte tänkt på. Och nu satt hela min fot fast med en rostig spik i en glömd bräda. Spiken stack rakt in genom foten så jag kunde se spetsen sticka upp. Å, Jesus, var det så här det kändes? När jag fått loss foten hade jag inte ens luft kvar så det räckte till att ropa efter hjälp. Så jag blev sittande där jag satt, plockade groblad till bandage, och lärde mig att man måste tänka på allt när man snickrar. Det kan även vara bra att ha vaccinerat sig mot stelkramp innan man börjar snickra.

Vinden kan också vara bra att tänka på. Om man lutar en stolpe aldrig så mycket, måste man tänka på att hur tung den än är kan en vindpust slänga den rakt igenom ett fönster, även om det är stängt. Och när man sätter in ett nykittat fönster, måste man tänka på var man håller händerna. För kitt torkar först efter något halvår, om ens då, och det ser fånigt ut med en massa tumavtryck. Men, kitt happens.

Fortsättning kanske följer en annan dag.

Snickrande fruntimmer

Jag tänkte skriva något fyndigt om musarmar och slipmaskiner idag, men jag kan inte. Så det blir skåpmat. Jag hittade en halvfärdig liten kåserisamling som jag skrev på i slutet på förra seklet, som jag kanske kunde servera några snittar ur. Så här börjar den:

Jag, ett snickrande fruntimmer
Den västra sidan av kvarteret där jag bor är damernas vigördetsjälv-sida. Och damer som gör något själva kallas ofta för fruntimmer där jag bor. Så här är vi alltså tre fruntimmer som skrapar och målar, gräver och ansar. Men det tycks bara vara jag, inte bara i kvarteret utan troligtvis i hela stan, som snickrar. Jag drar den slutsatsen eftersom det röner uppmärksamhet när jag bankar på. Folk kommer och tittar. Inspekterar, liksom. Det snickrande fruntimret. – Men tänk att du har byggt den här verandan alldeles själv! År du tokig? Det måste ju vara svårt. Hur kan du bara komma på tanken?

Jag kan avslöja, för den som vill veta, att det är inte att snickra som är det svåraste. Det är inte krångligare än att knåpa ihop ett lapptäcke, sätta upp en väv eller sy en barnoverall, även om det kanske är mer ansträngande och tar större plats. Det svåra är att snickra med mantagervadmanhaver-virke, rostig såg, sliten hammare. Och framförallt publik. Däri ligger det svåra.

En dag spikade jag upp en låda med ettusen 2,5 tum galvad dyckert. Alltså inte lådan utan spiken. Man säger så. Man säger inte spikarna. 12 slag på varje spik är lika med 12 000 slag. När jag fått i mer än 900 spik utan ett enda missöde och utan en enda åskådare, kom en granne förbi. Då, naturligtvis drämde jag hammaren rakt på tummen. Det klassiska. Den som gjort det vet att synfältet krymper till en tiondel, och att alla ljud kommer längre bortifrån fast tydligare. Man går in i någon sorts högre medvetenhet, och allt ens kvarvarande liv går åt till att försöka stå stilla och inte gallskrika. 
– Jaa, det är inte lätt att träffa de där små djäklarna. De har ju så små huvuden, he, he.
– Näe, tänkte jag, men ditt skulle jag knappast missa.

Fortsättningen kanske följer en annan dag.

Fruntimmer och skruvtanter

Det fanns en tid när folk kallade mig för ”det snickrande fruntimret”. Faktiskt. Men nu har jag nog gjort mig mer känd som ”den skruvade tanten” – hon som drar brädor i en shoppingvagn tillsammans med den studsande hunden (som bär på egna pinnar). Så rart, nu ska tanten hem och skruva ihop en koja till alla pinnarna, tänkte nog alla som såg oss. Sånt får man bjuda på.

Hemmet är fyllt av brädor. Gunnar är stormförtjust. Ester är litet mer skeptisk. Själv är jag en smula förbryllad. Nu blir jag litet upptagen av brädor ett tag, men jag kommer förmodligen att lägga upp bilder här och visa den eventuella utvecklingen.
.