Akuta tillstånd

Mer framgrävt ur mina gamla arkiv:

En dag släppte jag kofoten och sprang till spegeln för att se efter om jag var illa skadad. Men blodet som rann utför kinden var bara en sönderkliad finne. Skador hör nämligen till ovanligheterna för snickrande fruntimmer, om man räknar bort min spikfot. Fråga bara på akuten hur många de har fått in där den senaste månaden.

Annat var det förr, när man var yngre och lite mer spontan. Då hade man klippkort på akuten. Man fick ett varmt igenkännande leende, lite bandage, omtanke och något mot smärtan. Kanske en röntgen och ett par kryckor. Och sjukhuskaféet var varmt och ombonat, bilen kunde tina upp i sjukhusgaraget, allting kändes mycket bättre igen. Men numera har de inte tid med spontana människors felbedömningar på akuten, så man aktar sig noga för att behöva anlita dem.

En gång när jag var yngre och litet mer spontan lyckades jag hamna på akuten tre dagar i rad. Dag ett råkade jag av misstag spruta lite frätande syra i ögonen. Det är sånt som händer såna som mig. Det blev spolning och en stunds vila medan man ringde till fabrikören i Tyskland och kollade upp innehållet. Ordinerad ögonsalva och solglasögon i en vecka. Dag två bar det sig inte bättre än att tummen råkade sitta kvar i handtaget på en bil som just körde iväg. Ledband, skena och bandage. Dag tre råkade det stå en mugg med 35% väteperoxid på kaffemuggens plats, och det är ju inte så lätt att se med smetiga ögon och solbrillor. Ordinerad grädde och avvaktan.

Med ögonen gulslemmiga och halvt igenmurade bakom solbrillorna satt jag sedan på kvällsplanet till Rhodos. Med ena handen i bandage och ett glas Campari, och väteperoxid mullrandes i inälvorna lika högljutt som flygplansmotorerna, satt jag i fllygstolen och försökte se ut som vilken svensk turist som helst. Flygbussen till hotellet var ett spännande äventyr om huruvida jag eller mitt tarminnehåll skulle komma fram först. Jag vann med ett par sekunders marginal. Men en kvart senare stod jag i lobbyn och försökte förklara att det inte fanns vatten så det räckte att spola…

Väteperoxidkuren kan jag för övrigt rekommendera till alla indier som käkar gasbinda för att rensa tarmarna. Drick lite outspädd väteperoxid istället. Man blir som ny.

Kitt happens

Här kommer litet mer skåpmat ur ”Jag, ett snickrande fruntimmer”

Det är roligt att snickra, men det gäller att tänka på allt. En gång hängde jag med ena armen runt en takstol och spikade för allt jag var värd. Till slut orkade jag inte hänga där längre, utan släppte taget och hoppade ner. Nu är det så att när man river stöttorna till hörnstolparna ska man inte låta dem ligga kvar i gräset, därför att gräs växer.

Det hade jag inte tänkt på. Och nu satt hela min fot fast med en rostig spik i en glömd bräda. Spiken stack rakt in genom foten så jag kunde se spetsen sticka upp. Å, Jesus, var det så här det kändes? När jag fått loss foten hade jag inte ens luft kvar så det räckte till att ropa efter hjälp. Så jag blev sittande där jag satt, plockade groblad till bandage, och lärde mig att man måste tänka på allt när man snickrar. Det kan även vara bra att ha vaccinerat sig mot stelkramp innan man börjar snickra.

Vinden kan också vara bra att tänka på. Om man lutar en stolpe aldrig så mycket, måste man tänka på att hur tung den än är kan en vindpust slänga den rakt igenom ett fönster, även om det är stängt. Och när man sätter in ett nykittat fönster, måste man tänka på var man håller händerna. För kitt torkar först efter något halvår, om ens då, och det ser fånigt ut med en massa tumavtryck. Men, kitt happens.

Fortsättning kanske följer en annan dag.