…ett penseldrag i sänder… skulle man kunna sjunga i mitt hem. Det blir bara blåare och blåare. Jag hade bestämt mig för att måla en fondvägg med grönska, eftersom Gunnar äter upp alla krukväxter som lyckas överleva mina omsorger. Men hur bladgrönt jag än börjar med penseln, så slutar det i blått vatten. Folk som känner mig vet detta. Kanske var jag en delfin i mitt förra liv.

Och innan dess var jag bergis ett toffeldjur. En dag i högstadiet knackade jag på hos Rektorn och sa ”Hej, jag skulle vilja måla den stora tråkiga väggen i elev-caféet”. ”Hurdå?”, sa Rektorn. ”Med färg, liksom”, sa jag. Och så fick jag en obegränsad rekvisition till Färghandeln, och skolans huvudnyckelknippa, och så tokmålade jag stora amöbor och toffeldjur i glada färger över hela den stora väggen hela helgen. Och när caféet öppnade på måndagmorgonen tappade alla hakan i ungefär en halv minut, och sen var allt som vanligt igen. Fast kanske litet trevligare, i alla fall som jag minns det.

”Jag ska bli astronaut när jag blir stor”, sa jag när jag var liten. ”Det ska du inte alls, det är bara amerikanska farbröder som får bli astronauter”, sa alla andra. Vi hade fel allihop, men det visste vi ju inte då.

Då får jag väl bygga mig en egen rymdraket då, tänkte jag och satte igång med att fundera ut hur man bygger rymdraketer. Det visade sig vara lätt som en plätt. Man tar bara soptunnan och sätter ihop den med pappas motorcykel med sidovagn, och vips så har man skaffat sig en egen rymdraket.

Och sen kunde jag luta mig tillbaka och fantisera om mina rymdfärder genom himlen och universum, med den där sköna känslan av att jag var fullständigt fri att sticka ifrån det här lilla jordklotet när helst jag ville. Och det räckte liksom.

Och på den vägen är det forfarande. Himlen kan vänta, jag har inte bråttom. Jag sticker när jag får lust.

Jag har ingenting att skriva om. Det är tyst och skönt i huvudet. Jag går omkring i blåställ. Till och med på hundpromenaderna. Jag får ingenting gjort, jag sitter mest bara och fikar, eller läser grannens tidningar. Jag äter bacon och vita bönor, och släpper mig ohämmat. Jag längtar efter öl.

Shit, jag har förvandlats till en Hantverkare!

Vore det inte trevligt om man visste litet mer om det här med Universum och Livet? har jag tänkt i hela mitt liv. Vem är jag? Varför är jag här? Och vad är här? Är det kanske bara en dröm? Men är det jag som drömmer? Finns jag verkligen på riktigt? Finns verkligheten på riktigt? Finns det andra verkligheter? Finns jag någon annastans?

Så kan man hålla på och fundera hur länge som helst, och det har jag gjort. Jag började fundera över sånt redan i 4-årsåldern. Man kunde ofta hitta mig i soffan med händerna knäppta bakom nacken, stirrandes i taket, och när man frågade vad jag höll på med så svarade jag ”Jag filoserar”.

”Det finns mycket mer mellan himmel och jord än du någonsin drömt om i din filosofi, Horatius”, hade Shakespeare sagt. Det hade jag ingen aning om på den tiden. Men antingen var min hjärna felkopplad, eller så trodde den sig veta att det fanns mer att veta. Att det var något jag redan visste, men som jag hade glömt, och som jag måste försöka komma ihåg. Flummigt, va?

En himla massa år senare läste jag boken om Tenzin Palmo. Hon hette egentligen Diane Perry och växte upp i London, men bestämde sig tidigt för att bli Buddhist och nå Upplysning som västerländsk kvinna – vilket tydligen inte är det lättaste man kan ägna sig åt. I boken ”Grottan i snön” berättar hon om alla strapatser med att göra karriär som buddhistisk nunna, för att så småningom få sitta i tolv år i en liten låda, i en kall grotta på ett berg i Tibet och bli Upplyst. Hon lyckades.

Jag ska minsann också nå Upplysning, tänkte jag. Men inte i nån himla hundkorg i Tibet. Det funkar inte för mig. Det får bli soffan här hemma, tänkte jag, och så satte jag igång med med några meditationsövningar som jag hittat i en bok. Och sen somnade jag. Och på den vägen var det. Andas… tupplur… fasen också, är klockan redan sju? Dagarna kom och gick. Tupplurarna likaså. Jag började förstå varför de sitter i sina små hundkorgar i kylan, de där buddhisterna. Men så småningom började vi sväva iväg bakom verklighetens dimhöljda skyar, soffan och jag.

Jag ska inte påstå att jag har nått Upplysning. Jag får nöja mig med små glimtar – som att kika på universums dolda dimensioner med en pennficklampa. Men det får duga så länge.

– Du, jag tror faktiskt inte på allt det där du säger om din syrra…

…sa en av mina hundväninnor en dag. Vi har promenerat många timmar tillsammans och pratat om ditt och datt medan hundarna studsat omkring på egna äventyr. Så vi känner varandra ganska väl, men ändå inte, liksom.

– Men alltså, va. Din syrra… hon bor i Kapstaden, men jobbar i Hammerfest, bara en sån sak… och nu ska hon ha en konstutställning i Gamla Stan, men hon har sina barn och katter i Göteborg som hon flaxar förbi och tittar till emellanåt, när hon inte bakar tårtor och muffins med barnbarnen från USA i stugan i skärgården… fast egentligen har hon simmat varenda dag hela sommaren i sjön i Hälsingland, utom när hon stack en sväng till Venedig, och svängde förbi Bauhaus och skaffade mer spackel till dig några gånger, för nu är det ju vinter i Kapstaden, fast ändå varmare än i Hammerfest, så då passar hon på att rensa garderoberna i Årsta… samtidigt som hon liksom fortfarande är kvar i Norge, för hon ska ju jobba där hela sommaren… Tror du verkligen på allt det där själv?!

Ja, tänk för att det gör jag. Allt jag har sagt om syrran är sant. Men jag glömde kanske nämna att hon är tre stycken.

Gissa vad jag hittade i morse när jag fullständigt nyvaken och överraskad var tvungen att paniktömma klädkammaren för att rörmokaren som jag väntat på sedan februari plötsligt upptäckte att han hade en stund över som han ville tillbringa med att stå i mitt sovrum och vänta på att få byta termostat på elementet i min superpackade klädkammare där jag förvarar allt som inte fick plats i mitt överfyllda sovrum när jag tömde hela vardagsrummet för att renovera, eller vad jag ska kalla det?

Min Tallbarrs-klocka! Ja, eller åtminstone de ca 1200 delarna till det som ska bli världens första, och förmodligen enda, Tallbarrs-klocka så småningom.

Det här får bli det sista ur arkivet på ett tag:

Det är något särskilt med Hälsingland, och de som bor där fläckvis i de oändliga skogarna. De som har tre mil till affären, och ännu längre till jobbet. De som hugger sin ved, sätter sin potatis, och delar broderligt på en älg eller två. De som tar en tredagars promenad i skogen för att titta till den, och kommer hem med femton kilo kantareller i björknäverkonten. De som tycker att det är pinsamt när lokaltidningen skriver om att man räddat sig själv ur isvaken, med motiveringen: – Vadå, jag dog ju inte ens. 

Av en sådan tillvaro blir man härdad. Och när sommaren kommer lever de upp, och tar igen det som fattas. Då fyller de depåerna. Då sätter de sig utanför den renoverade gamla timmerhuggarkojan vid sjön, och njuter av livet. De sover aldrig, vad jag vet. De fryser aldrig. De kan sitta i badkläder mitt i daggkalla natten, svarta av blodsugande knott och myggor som de fullständigt ignorerar. De kliar sig inte ens. De bara sitter där och skrattar och pratar och stirrar på sjön. Kanske grillar en abborre, eller sköljer ner en surströmming.

Och hit kommer även vi ättlingar som långbenta tranor från alla väderstreck, en del hela vägen från Afrika. Här mäter vi tidens gång genom att jämföra ungarnas längd med ungtallarnas, och räknar våra nya årsringar. Här samlar vi krafter och bär, i samma skogsglänta som morfar högg sin skog som han drog hem med häst och släde över isen. I smultronbacken där kolmilan en gång pyrde, mellan de vita björkstammarna och granarna som nuddar himlen. Här struntar man i resten av världen, man bryr sig bara om att lyssna på lommen…  och beckasinen… och myggen… och stirrar på sjön. Det finns ingen poet eller konstnär i världen som kan återge de naturupplevelser vi får från vårt dass. Man sitter där med dörren vidöppen och ser de blå bergen bortom det glittrande vattnet.

Här, på nör-sia av sjön, är det skillnad på vatten och vatten. Det finns tre sorters. Först är det det stora vattnet som man fiskar och badar i. Sedan finns det friskt och kallt källvatten som är lite svårare att få tag i. Och så finns det vattnet som skänker glädje och förtröstan, det dyrbaraste av dem alla. En del köper sitt, antingen i stan eller genom kiosken några mil bort. – En kokt med med bröd och två helpannor renat, tack … kan man säga om man beställt iförväg. Andra får det på andra sätt.

– Män hej din jävel – är du här, du å ? är den varmaste hälsning man kan få av en hälsing en lördagskväll häromkring. Det betyder att man är välkommen, att det är roligt att ses igen. Det finns föralldel folk som inte svär också, de säger istället: – Män, hejdå !! och det betyder samma sak. – Nu ska du ha dig en jävel !! betyder att man är så välkommen att man ska få smaka av de dyrbaraste dropparna. Det värmer verkligen själen att bli så varmt mottagen.

Ett typiskt möte med dessa hälsingar, var när vi skulle gå med soporna till tunnan en lördagskväll om sommaren. Den låg en kilometer bort. Vi hade just ätit surströmming, och behövde röra litet på oss. Vi gick längs sjön, blev mer och mer törstiga. Man dricker inte gärna sjövattnet under rötmånaden. Då smakar det som kranvattnet i stan.

Det är rejält fjärtavstånd mellan stugorna här, och när vi kom förbi en av dem, vek vi av för att be om litet friskt kallt källvatten. Trodde vi, ja. Hälsingar som får besök i stugan en lördagskväll om sommaren bjuder inte på vanligt vatten om det finns ädlare sorter hemma. Det är ofint. Efter en flaska hjortronlikör och några rejäla glas av annat slag hänvisade vi försynt till den stinkande sop-påsen och gick vidare.

Inte långt ifrån den kollektiva soptunnan halvannan kilometer bort pågick en annan sommarfest. Vid det här laget var jag desperat av törst, nära att slänga mig i sjön. Så jag stapplade in på gården bland alla glada människor, gick fram till en som jag kände igen, smackade med mina sandpapperstorra läppar, harklade mig för att hitta stämbanden, och kved:

– Skulle jag kunna få litet vatten?

Det blev alldeles tyst. Alla tittade på mig. Först nyfiket, sedan medlidsamt när de insett att jag led av Törst. Därefter blev det full aktivitet, och ett jätteglas med ädelt vatten ända upp till kanten bars fram som om det vore ett förstahjälpen-förband.

– Nej tack, inte sånt… jag vill bara ha vatten, sa jag som inte klarade mer.

– Menar du vanligt vatten?!? Värden såg oroligt på mig.

– Ja, jag är så törstig. Vi har ätit surströmming.

Han knyckte förbryllat på axlarna… Sedan vände han sig om och ropade efter sin fru.

– Hon vill ha vanligt vatten.

– Jaså?? Vanligt vatten? Det vet jag inte om vi har något…

Hon försvann in, och efter en bra stund kom hon tillbaka med en liten plastmugg, av typ som fluorsköljningstanten kom med på tisdagar under min uppväxt. Den var fylld ungefär till hälften med en gul vätska.

– Ta det här, lilla stackare, det är det enda vi har kvar.

Jag sög långsamt i mig vätskan. Den smakade ljuvligt. 

Hon hade bjudit mig sina sista droppar apelsinjuice, utan en enda självisk tanke på morgondagen. Det är ungefär det jag menar när jag säger att det är något särskilt med Hälsingland. Och de som bor där.

Mer framgrävt ur mina gamla arkiv:

En dag släppte jag kofoten och sprang till spegeln för att se efter om jag var illa skadad. Men blodet som rann utför kinden var bara en sönderkliad finne. Skador hör nämligen till ovanligheterna för snickrande fruntimmer, om man räknar bort min spikfot. Fråga bara på akuten hur många de har fått in där den senaste månaden.

Annat var det förr, när man var yngre och lite mer spontan. Då hade man klippkort på akuten. Man fick ett varmt igenkännande leende, lite bandage, omtanke och något mot smärtan. Kanske en röntgen och ett par kryckor. Och sjukhuskaféet var varmt och ombonat, bilen kunde tina upp i sjukhusgaraget, allting kändes mycket bättre igen. Men numera har de inte tid med spontana människors felbedömningar på akuten, så man aktar sig noga för att behöva anlita dem.

En gång när jag var yngre och litet mer spontan lyckades jag hamna på akuten tre dagar i rad. Dag ett råkade jag av misstag spruta lite frätande syra i ögonen. Det är sånt som händer såna som mig. Det blev spolning och en stunds vila medan man ringde till fabrikören i Tyskland och kollade upp innehållet. Ordinerad ögonsalva och solglasögon i en vecka. Dag två bar det sig inte bättre än att tummen råkade sitta kvar i handtaget på en bil som just körde iväg. Ledband, skena och bandage. Dag tre råkade det stå en mugg med 35% väteperoxid på kaffemuggens plats, och det är ju inte så lätt att se med smetiga ögon och solbrillor. Ordinerad grädde och avvaktan.

Med ögonen gulslemmiga och halvt igenmurade bakom solbrillorna satt jag sedan på kvällsplanet till Rhodos. Med ena handen i bandage och ett glas Campari, och väteperoxid mullrandes i inälvorna lika högljutt som flygplansmotorerna, satt jag i fllygstolen och försökte se ut som vilken svensk turist som helst. Flygbussen till hotellet var ett spännande äventyr om huruvida jag eller mitt tarminnehåll skulle komma fram först. Jag vann med ett par sekunders marginal. Men en kvart senare stod jag i lobbyn och försökte förklara att det inte fanns vatten så det räckte att spola…

Väteperoxidkuren kan jag för övrigt rekommendera till alla indier som käkar gasbinda för att rensa tarmarna. Drick lite outspädd väteperoxid istället. Man blir som ny.

I en av mina drömmar ser jag mig själv stå varje morgon i en förödande vacker trädgård i gryningsljuset och utöva Tai Chi, den mångtusenåriga ultrarapid-kampen som får tiden att stanna en stund. Sedan hämtar jag morgontidningen och allt blir som vanligt igen. Men eftersom jag bara hann gå fem gånger på Tai Chi-kursen, så jag minns jag bara fram till ”kamma-hästens-man”-rörelsen, sedan kommer jag inte ihåg fler.

Därför har jag utvecklat en egen västerländsk vardagsvariant; Time Tji (skulle kunna uttalas Tajm Tji): Gör det du måste göra, men gör det i ultrarapid. Det tar inte längre tid, för du slipper göra om det. Och du slipper stressa till den dyra Tai Chi-kursen.  Så vad du än måste göra, gör det långsamt och ”från magen”, några kvartar om dagen. Klä på dig, duka av bordet, plocka in i skåpen, dammsug, sätt på vinterdäcken. I ultra-rapid. Det ser helknäppt ut, och folk kommer kanske tro att du just drabbats av någon märklig åkomma, men det är inget att bry sig om.

Metoden passar dessutom perfekt när man snickrar. Antag att du står på en vinglig pall på ett vingligt bord och ska spika upp en bräda i taket. Pallen, bordet, brädan och du måste vara ett, du ”centrerar” dig för att hitta balanspunkten strax nedanför naveln. Nu ska du sträcka dig upp till taket med plankan i ena handen, och plocka alla prylar du behöver ur respektive fickor och vrår med den andra. Hammaren kan man ha förvarat fastkilad mellan knäna. Fem spikar i munnen, tre räcker och två i reserv. Du andas lugnt med magen och behärskar varenda liten rörelse. Misslyckas du så ramlar du ner och får plankan i huvudet och sväljer spikarna. Inte roligt. Men det kostar tusenlappar att få jobbet gjort av en hantverkare. Därför är du synnerligen motiverad och fokuserad.

Du kommer att känna dig lätt som en fjäder, hela kroppen är avslappnad trots ansträngningen. Nåja. Du känner dig fri och lycklig. Du slår dig inte på tummen. Och plankan sitter där den ska. Förhoppningsvis.

Guva enkelt att blogga med gammal skåpmat. Som att sprätta upp en burk Vita Bönor till middag. Här kommer ännu mer ur ”Jag, ett snickrande fruntimmer”:

Av spillvirke – vad annars – har jag snickrat ihop en liten bod i skogsbacken, mellan två större stugor där familjen träffas några gånger om året för att hugga ved, äta surströmming och stirra ut över sjön. Den är inte större än en friggebod, men till och med Globen byggdes snabbare, om man nu ska räkna i tidsmått. Fast rymdmått är nog mer lämpligt i det här fallet. Jag kan inte exakt säga hur många flaskor lättöl som gick åt men jag ska försöka uppskatta det.

Först tog det många veckor att röja en plats – att såga ner träd, bryta stubbar och gräva sten. För här pratar vi om 20 kvadratmeter urskog i en stenig bergsbacke, med två generationers samlade kvinnokraft, mammas och min. Prova själv med bågsåg, spett och spade. Det går åt ungefär en pilsner i timmen.

När grunden var lagd tog det mödosamma konstruktionsarbetet vid. Hur gör man? Vad finns det för brädor? Hur långa ska de vara? Där uppskattar jag åtgången till ett par, tre, kanske fyra. Pilsnerbackar. Sedan var det dags att börja snickra. Jag räknar grovt en pilsner på var tredje bräda, uppskattningsvis. Trots detta gick det knappast åt mer än fyra pilsner om dan. Men det går många dagar på en sommar, och många brädor på en bod, och många somrar på ett bygge, när jag står för hammaren.

Men nu står den där, den mödosamt ihopfogade Pilsnerboden. Den har faktiskt stått där i femton år, och det går alldeles utmärkt att bo i den. Även om det fattas några vindskivor på taket, eftersom jag tröttnade på pilsner. Så var det nog. Den är delad i två halvor med förråd på baksidan. Rummet är pyttelitet, inte mer än sex kvadrat, men ingenting saknas. Sadeltak med synlig bjälke, varmbonat, inrett i ljusa färger. Det finns en utdragbar bäddsoffa, ett litet klaffbord, några stolar, en kökshörna, tre små fönster, och generöst utegolv. När vi är där är den vår sommarstuga. Då har vi både gasolkök, lyse, telefon, dator, böcker, tidningar, spel, huskatt och packning med oss. För vi kan det här med Compact Living.

Och om det nån gång i framtiden blir en arkeologisk utgrävning på platsen, så kommer man förmodligen att dra slutsatsen att detta var en märklig plätt i skogen där folk offrade stora mängder kapsyler till Pilsnerguden Pripps.