Himlen kan vänta

”Jag ska bli astronaut när jag blir stor”, sa jag när jag var liten. ”Det ska du inte alls, det är bara amerikanska farbröder som får bli astronauter”, sa alla andra. Vi hade fel allihop, men det visste vi ju inte då.

Då får jag väl bygga mig en egen rymdraket då, tänkte jag och satte igång med att fundera ut hur man bygger rymdraketer. Det visade sig vara lätt som en plätt. Man tar bara soptunnan och sätter ihop den med pappas motorcykel med sidovagn, och vips så har man skaffat sig en egen rymdraket.

Och sen kunde jag luta mig tillbaka och fantisera om mina rymdfärder genom himlen och universum, med den där sköna känslan av att jag var fullständigt fri att sticka ifrån det här lilla jordklotet när helst jag ville. Och det räckte liksom.

Och på den vägen är det forfarande. Himlen kan vänta, jag har inte bråttom. Jag sticker när jag får lust.

SuperSyrran

– Du, jag tror faktiskt inte på allt det där du säger om din syrra…

…sa en av mina hundväninnor en dag. Vi har promenerat många timmar tillsammans och pratat om ditt och datt medan hundarna studsat omkring på egna äventyr. Så vi känner varandra ganska väl, men ändå inte, liksom.

– Men alltså, va. Din syrra… hon bor i Kapstaden, men jobbar i Hammerfest, bara en sån sak… och nu ska hon ha en konstutställning i Gamla Stan, men hon har sina barn och katter i Göteborg som hon flaxar förbi och tittar till emellanåt, när hon inte bakar tårtor och muffins med barnbarnen från USA i stugan i skärgården… fast egentligen har hon simmat varenda dag hela sommaren i sjön i Hälsingland, utom när hon stack en sväng till Venedig, och svängde förbi Bauhaus och skaffade mer spackel till dig några gånger, för nu är det ju vinter i Kapstaden, fast ändå varmare än i Hammerfest, så då passar hon på att rensa garderoberna i Årsta… samtidigt som hon liksom fortfarande är kvar i Norge, för hon ska ju jobba där hela sommaren… Tror du verkligen på allt det där själv?!

Ja, tänk för att det gör jag. Allt jag har sagt om syrran är sant. Men jag glömde kanske nämna att hon är tre stycken.

Inte, heller

Nejdå, jag är inte alls avundsjuk på de som åkte till Italien igår. Inte, heller. Jag har så mycket annat trevligt att syssla med. Till exempel mina spackelhinkar som jag kan öppna och greja med precis när jag vill. Eller… bär, skulle jag kunna plocka. Jag har förresten hittat några kantareller.

Närå, så atte, jag har det så bra, så. Förresten så jag har ju både ett litet citronträd och en kruka basilika på min balkong, där jag kan relaxa och titta på havet, och plaska med fötterna i… skurhinken – eftersom fotpoolen råkar vara tillfälligt inbyggd i Gunnarträdet just nu. Nä, så det är lugnt.

Tjottahejti

Bloggen? Den hade jag glömt. Alltså, först tänkte jag nog bara ”Äh, det är ingen brådska, jag skriver i morgon istället”. Sedan gick förmodligen dagarna dit de alltid går, vart det nu är. Och tankarna på Bloggen följde efter.

Kanske ropade de:
- Vart ska ni?
- Till Tjottahejti.
- Får vi följa med?
- Nä.

Och så gjorde de det i alla fall. Följde efter. Men de kom aldrig fram till Tjottahejti, för dagarna var snabbare och smartare än tankarna. Och ingen annan visste vägen dit.

Så småningom, en vacker dag som idag, råkade jag hitta dem igen. Alldeles dammiga. Eftersom jag renoverar, eller vad jag ska kalla det.

- Men kära nån, ligger ni här och skräpar?
- Nä. Vi twittrar.
- Men, vill ni inte vara min Blogg längre?
- Hmm… okej då.

Jag tror de håller på att bli stora nu.
.

Fast i nätet

Det ligger ofta små lappar på golvet nedanför mitt brevinkast nuförtiden. Små förtvivlade ord av outhärdlig vardagspoesi:

Hjälp. Jag har fastnat. ”Webbsidan kan inte visas”. Kommer ingenstans.

Han skulle egentligen bara köpa en kamera till vintersemestern, godhjärtade grannen. Men nu sitter han alltså bakom min köksvägg och suckar över sin laptop med trådlös värstinguppkoppling, och vet nog inte riktigt hur det där gick till. Och jag förstod att jag hade blivit utvald till hans privata jourhavande PC-supporter när han ringde på dörren häromveckan och viftade med erbjudandet från Telia:

-Jag har köpt Internet!

Minsann. Tänk att jag bor granne med han som köpte Internet. Kruxet är bara att han har PC med Windows, och det har inte jag. Och det är en viss skillnad. Men det försår inte han. Det var många år sedan jag tog farväl av Bill Gates & Co med en kyss. Mellan ögonen. Och nu skulle jag gärna göra samma sak med den där kameraförsäljaren. Rör inte min granne!

Hösten är vår

Tack och lov. Sommarlovet är slut. Skolorna har börjat. Barnen är infösta. Stranden är ledig. Hösten är vår. Jippi.

Absolut Sommar

Äntligen. Det har åskat och jag har badat. Ibland samtidigt. Jag har doppat mig flera flera gånger, hoppat från badbryggan, skrämt iväg små badande barn, paddlat luftmadrass, lekt valross, cyklat barärmad, ätit pizza, glass och kräftor. Det var 22 grader i vattnet, fläckvis solsken kryddat med litet rejäl åska. I fyra dagar. Mer kan man absolut knappast begära av en svensk sommar.

Det skulle i så fall vara surströmmingen, då. Den har inte infunnit sig. Men där är jag så petig, surströmming kan bara avnjutas under vissa speciella omständigheter. Annars kommer den inte till sin rätt. Rätt lagom tunnbröd, rätt mycket messmör, rätt litet brännvin, rätt fördomsfri omgivning, rätt långt fjärtavstånd, och inte minst rätt redigt sällskap. Men då är det absolut gott.

Fast det gick nästan lika bra med Tapas.

Knädopp och gräsklipp

Det här ska jag skriva om i min blogg, har jag tänkt massor av gånger i sommar. Så fort jag kommer till datorn. Och på den vägen är det. Jag hade till exempel tänkt skriva om…

… att jag äntligen har doppat knäna, armbågarna och pannan – och att jag förmodligen kommer att doppa resten av kroppen endera dan…

… att inte ett enda åskväder har kommit hit och hälsat på fast jag har krusat, bönat och bett…

… att jag förmodligen är ensam om att ta med mig gräsmattan in till köket för att klippa den med kökssaxen…

… att Ester ser så prydlig men lustig ut. -Men, vem har kläft däg? hade säkert någon förvånad hälsing frågat henne om de hade mötts. Och då skulle hon inte ha svarat, eftersom hon ju bara kan säga ”huumoor” vid vissa tillfällen. Men man förstår ju ändå att det är jag som har gjort det. Med samma sax som gräsmattan…

… att jag har ätit upp all hemkokt körsbärsmarmelad, inte bara min egen ranson utan även grannen med köksstegen’s, samt dessutom den jag hade tänkt ge till någon som strax fyller år…

Ungefär det och litet till hade jag tänkt skriva i bloggen, endera dan.

Tusen tack

Det är ju lätt att säga. Tusen tack. Men har någon räknat hur många tack som får plats i de orden? Det har jag. Jag tog mig tid att skriva tusen tack. Bokstavligen. Nu ska jag skicka dem till Söder, Årsta, Vårby, Älta, Värmdö, Danderyd, Solna, Enånger, Ora, Delsbo, Göteborg, Helsingborg, Kalifornien och Australien. En himla massa tack blir det.
.

Vilken dag

De flesta dagar är ju som alla andra dagar, medan somliga andra dagar kan verka som vilka dagar som helst fast de inte alltid är det. Det här är en sån dag. Den är förvillande lik alla andra dagar, och om man inte vet vad det här är för dag så skulle man lätt kunna missa den i vimlet av alla dessa dagar som kommer och går.

Men den här dagen är inte alls som alla de där andra dagarna. För det är faktiskt min dag. Jepp.
.

Frisyrväder

Undrar någon vart jag tog vägen? Försvann jag bland drivorna i diverse-garderoben? Fastnade jag med ryggskott bakom skohyllan? Limmade jag fast fingrarna med superlim i morfarsmors gamla stol?

Nejdå, ingen fara. Flugsamlingen är kvar i takplafonden, tavlorna till släktgalleriet ligger kvar på köksbordet. Varför ska man göra det idag som man kan skjuta upp till imorgon? Allt är som vanligt. I alla fall nästan. För jag har skaffat frisyr. Det är ganska ovanligt. Det tog några dar för jag gjorde det själv.

Nu kan jag inte gömma mig i syrrans randiga toppluva längre, för nu har vi fått frisyrväder. Och då kan man ju inte se ut hur som helst i håret, eller hur?
.

Släkten är nog värst

Förr sa de om veliga människor att man var född i farstun, men det är inte jag. Däremot har jag fastnat i hallen. Här finns fem ”borde ha fixats för länge sen-objekt” i vägen för min städtekniska framfart genom hemmet – sånt som har väntat i åratal på min uppmärksamhet:

1. Gunnars LinneskåpsPensionat. Består av fyra hyllsviter med regelbundet nytvättade textilier som regelbundet blir katthåriga och utfösta på golvet. Väntar på nån form av lås-lösning.

2. Tavlan med de horisontella vallmoarna – har någon någonsin sett vallmo växa liggande från höger till vänster? Det har jag. Men man kan ju alltid vrida på huvudet så det ser rättvänt ut.

3. Den torkade flugsamlingen i takplafonden. Lättare sagt än gjort att åtgärda; ta ett bärkraftigt bord någonstans ifrån, klättra upp, håll balansen, och försök få loss kupan från metallfjädern… utan att spräcka glaset.

4. Morfarsmors gamla stol – en mumifierad före detta fåtölj i rokoko-stil, vars stoppning av sågspån och tagel ständigt kryper förbi mina provisoriska stödbandage. Borde slängas, men man vill ju inte såra morfars mor – och man vet ju inte om hon märker det.

5. Släktgalleriet. Hur många år ska det behöva ta att sätta upp ett litet galleri av släktporträtt så att varje ram hänger rakt och innehåller varsin bild på någon kär eller nära släkting? Om man räknar mina ”borde ha fixats för länge sen-objekt” i årtal så vinner nog detta porträtt av självaste morfarsmor, alltså min farmor – som har väntat på att lagas och hängas upp sedan 1978…
.

Resedagbok

Bloggen? Den har jag glömt, märkte jag idag. Jag har varit litet upptagen med annat på sistone. Jag har börjat Städa. Och då menar jag inte den vanliga biologiska mångfalden av grus, löv, pinnar, hundhår, katthår, damm och anteckningar som kräver grovröjning ungefär var tredje dag. Utan nu menar jag Städa.

Efter veckor av förberedelser och motivationsövningar har jag nu äntligen kommit iväg på en oändligt långsam expedition tvärs genom hela hemmet från utsidan av ytterdörren till insidan av balkongräcket – utrustad till tänderna med glasögon, tandborste, svamp, trasa och Ajax.

Redan första dagen upptäckte jag ett ljust vackert stengolv utanför ytterdörren när jag skrubbade trösken, så nu har jag en halvmåneformad ren golvyta framför mitt hem. Till grannarnas förvåning, vi har ju alltid trott att golvet var mörkgrått. Och fram till idag har jag klättrat, krypit och torkat mig genom hela farstun, från proppskåp till skohylla, och allt däremellan. Så det går ju faktiskt framåt.
.

Inte ett kvack

”Knåpa ihop ett bildcollage av grodor”, står det inte nånstans på min Göra-lista. Och ändå är det precis vad jag har gjort – ett grodcollage. Fråga mig inte varför. Eller gör det, förresten.

Fråga mig varför jag sitter i en annan del av hemmet och knåpar ihop grodcollage efter att ha plockat ner gardiner och persienner, lirkat bort sladdarna från clipsen längs golvsocklarna (som tog en dag att spika dit), flyttat bort alla saker, blommor, pärmar, hyllor, dator och bord – och lämnat en tom yta av hemmet för att några hantverkare skulle få förvandla den till en före detta byggarbetsplats?

Bra fråga. Jag vet inte.
.

Städnoja

Dags för en rejäl vårstädning, tänkte jag idag och så satte jag igång. Ut med mattor och sängkläder, ner med gardiner, av med soffklädseln, iväg med allt till tvättstugan, bort med damm och vissna löv, in med avocadoskogen i duschen, fram med skurborstar och trasor, upp med alla hakor, och på med litet Armstrong… Oh, the flat foot floogie with the floy, floy…

Och när jag hade tänkt ungefär så där långt blev jag omedelbart så matt att jag var tvungen att lägga mig i soffan och vila. Och där ligger jag väl ännu, antar jag.