Blått en dag…

…ett penseldrag i sänder… skulle man kunna sjunga i mitt hem. Det blir bara blåare och blåare. Jag hade bestämt mig för att måla en fondvägg med grönska, eftersom Gunnar äter upp alla krukväxter som lyckas överleva mina omsorger. Men hur bladgrönt jag än börjar med penseln, så slutar det i blått vatten. Folk som känner mig vet detta. Kanske var jag en delfin i mitt förra liv.

Och innan dess var jag bergis ett toffeldjur. En dag i högstadiet knackade jag på hos Rektorn och sa ”Hej, jag skulle vilja måla den stora tråkiga väggen i elev-caféet”. ”Hurdå?”, sa Rektorn. ”Med färg, liksom”, sa jag. Och så fick jag en obegränsad rekvisition till Färghandeln, och skolans huvudnyckelknippa, och så tokmålade jag stora amöbor och toffeldjur i glada färger över hela den stora väggen hela helgen. Och när caféet öppnade på måndagmorgonen tappade alla hakan i ungefär en halv minut, och sen var allt som vanligt igen. Fast kanske litet trevligare, i alla fall som jag minns det.

Förvandlingen

Jag har ingenting att skriva om. Det är tyst och skönt i huvudet. Jag går omkring i blåställ. Till och med på hundpromenaderna. Jag får ingenting gjort, jag sitter mest bara och fikar, eller läser grannens tidningar. Jag äter bacon och vita bönor, och släpper mig ohämmat. Jag längtar efter öl.

Shit, jag har förvandlats till en Hantverkare!

Tallbarrs-klockan

Gissa vad jag hittade i morse när jag fullständigt nyvaken och överraskad var tvungen att paniktömma klädkammaren för att rörmokaren som jag väntat på sedan februari plötsligt upptäckte att han hade en stund över som han ville tillbringa med att stå i mitt sovrum och vänta på att få byta termostat på elementet i min superpackade klädkammare där jag förvarar allt som inte fick plats i mitt överfyllda sovrum när jag tömde hela vardagsrummet för att renovera, eller vad jag ska kalla det?

Min Tallbarrs-klocka! Ja, eller åtminstone de ca 1200 delarna till det som ska bli världens första, och förmodligen enda, Tallbarrs-klocka så småningom.

Akuta tillstånd

Mer framgrävt ur mina gamla arkiv:

En dag släppte jag kofoten och sprang till spegeln för att se efter om jag var illa skadad. Men blodet som rann utför kinden var bara en sönderkliad finne. Skador hör nämligen till ovanligheterna för snickrande fruntimmer, om man räknar bort min spikfot. Fråga bara på akuten hur många de har fått in där den senaste månaden.

Annat var det förr, när man var yngre och lite mer spontan. Då hade man klippkort på akuten. Man fick ett varmt igenkännande leende, lite bandage, omtanke och något mot smärtan. Kanske en röntgen och ett par kryckor. Och sjukhuskaféet var varmt och ombonat, bilen kunde tina upp i sjukhusgaraget, allting kändes mycket bättre igen. Men numera har de inte tid med spontana människors felbedömningar på akuten, så man aktar sig noga för att behöva anlita dem.

En gång när jag var yngre och litet mer spontan lyckades jag hamna på akuten tre dagar i rad. Dag ett råkade jag av misstag spruta lite frätande syra i ögonen. Det är sånt som händer såna som mig. Det blev spolning och en stunds vila medan man ringde till fabrikören i Tyskland och kollade upp innehållet. Ordinerad ögonsalva och solglasögon i en vecka. Dag två bar det sig inte bättre än att tummen råkade sitta kvar i handtaget på en bil som just körde iväg. Ledband, skena och bandage. Dag tre råkade det stå en mugg med 35% väteperoxid på kaffemuggens plats, och det är ju inte så lätt att se med smetiga ögon och solbrillor. Ordinerad grädde och avvaktan.

Med ögonen gulslemmiga och halvt igenmurade bakom solbrillorna satt jag sedan på kvällsplanet till Rhodos. Med ena handen i bandage och ett glas Campari, och väteperoxid mullrandes i inälvorna lika högljutt som flygplansmotorerna, satt jag i fllygstolen och försökte se ut som vilken svensk turist som helst. Flygbussen till hotellet var ett spännande äventyr om huruvida jag eller mitt tarminnehåll skulle komma fram först. Jag vann med ett par sekunders marginal. Men en kvart senare stod jag i lobbyn och försökte förklara att det inte fanns vatten så det räckte att spola…

Väteperoxidkuren kan jag för övrigt rekommendera till alla indier som käkar gasbinda för att rensa tarmarna. Drick lite outspädd väteperoxid istället. Man blir som ny.

Fruntimmer och Tai Chi

I en av mina drömmar ser jag mig själv stå varje morgon i en förödande vacker trädgård i gryningsljuset och utöva Tai Chi, den mångtusenåriga ultrarapid-kampen som får tiden att stanna en stund. Sedan hämtar jag morgontidningen och allt blir som vanligt igen. Men eftersom jag bara hann gå fem gånger på Tai Chi-kursen, så jag minns jag bara fram till ”kamma-hästens-man”-rörelsen, sedan kommer jag inte ihåg fler.

Därför har jag utvecklat en egen västerländsk vardagsvariant; Time Tji (skulle kunna uttalas Tajm Tji): Gör det du måste göra, men gör det i ultrarapid. Det tar inte längre tid, för du slipper göra om det. Och du slipper stressa till den dyra Tai Chi-kursen.  Så vad du än måste göra, gör det långsamt och ”från magen”, några kvartar om dagen. Klä på dig, duka av bordet, plocka in i skåpen, dammsug, sätt på vinterdäcken. I ultra-rapid. Det ser helknäppt ut, och folk kommer kanske tro att du just drabbats av någon märklig åkomma, men det är inget att bry sig om.

Metoden passar dessutom perfekt när man snickrar. Antag att du står på en vinglig pall på ett vingligt bord och ska spika upp en bräda i taket. Pallen, bordet, brädan och du måste vara ett, du ”centrerar” dig för att hitta balanspunkten strax nedanför naveln. Nu ska du sträcka dig upp till taket med plankan i ena handen, och plocka alla prylar du behöver ur respektive fickor och vrår med den andra. Hammaren kan man ha förvarat fastkilad mellan knäna. Fem spikar i munnen, tre räcker och två i reserv. Du andas lugnt med magen och behärskar varenda liten rörelse. Misslyckas du så ramlar du ner och får plankan i huvudet och sväljer spikarna. Inte roligt. Men det kostar tusenlappar att få jobbet gjort av en hantverkare. Därför är du synnerligen motiverad och fokuserad.

Du kommer att känna dig lätt som en fjäder, hela kroppen är avslappnad trots ansträngningen. Nåja. Du känner dig fri och lycklig. Du slår dig inte på tummen. Och plankan sitter där den ska. Förhoppningsvis.

Pilsnerboden

Guva enkelt att blogga med gammal skåpmat. Som att sprätta upp en burk Vita Bönor till middag. Här kommer ännu mer ur ”Jag, ett snickrande fruntimmer”:

Av spillvirke – vad annars – har jag snickrat ihop en liten bod i skogsbacken, mellan två större stugor där familjen träffas några gånger om året för att hugga ved, äta surströmming och stirra ut över sjön. Den är inte större än en friggebod, men till och med Globen byggdes snabbare, om man nu ska räkna i tidsmått. Fast rymdmått är nog mer lämpligt i det här fallet. Jag kan inte exakt säga hur många flaskor lättöl som gick åt men jag ska försöka uppskatta det.

Först tog det många veckor att röja en plats – att såga ner träd, bryta stubbar och gräva sten. För här pratar vi om 20 kvadratmeter urskog i en stenig bergsbacke, med två generationers samlade kvinnokraft, mammas och min. Prova själv med bågsåg, spett och spade. Det går åt ungefär en pilsner i timmen.

När grunden var lagd tog det mödosamma konstruktionsarbetet vid. Hur gör man? Vad finns det för brädor? Hur långa ska de vara? Där uppskattar jag åtgången till ett par, tre, kanske fyra. Pilsnerbackar. Sedan var det dags att börja snickra. Jag räknar grovt en pilsner på var tredje bräda, uppskattningsvis. Trots detta gick det knappast åt mer än fyra pilsner om dan. Men det går många dagar på en sommar, och många brädor på en bod, och många somrar på ett bygge, när jag står för hammaren.

Men nu står den där, den mödosamt ihopfogade Pilsnerboden. Den har faktiskt stått där i femton år, och det går alldeles utmärkt att bo i den. Även om det fattas några vindskivor på taket, eftersom jag tröttnade på pilsner. Så var det nog. Den är delad i två halvor med förråd på baksidan. Rummet är pyttelitet, inte mer än sex kvadrat, men ingenting saknas. Sadeltak med synlig bjälke, varmbonat, inrett i ljusa färger. Det finns en utdragbar bäddsoffa, ett litet klaffbord, några stolar, en kökshörna, tre små fönster, och generöst utegolv. När vi är där är den vår sommarstuga. Då har vi både gasolkök, lyse, telefon, dator, böcker, tidningar, spel, huskatt och packning med oss. För vi kan det här med Compact Living.

Och om det nån gång i framtiden blir en arkeologisk utgrävning på platsen, så kommer man förmodligen att dra slutsatsen att detta var en märklig plätt i skogen där folk offrade stora mängder kapsyler till Pilsnerguden Pripps.

Kitt happens

Här kommer litet mer skåpmat ur ”Jag, ett snickrande fruntimmer”

Det är roligt att snickra, men det gäller att tänka på allt. En gång hängde jag med ena armen runt en takstol och spikade för allt jag var värd. Till slut orkade jag inte hänga där längre, utan släppte taget och hoppade ner. Nu är det så att när man river stöttorna till hörnstolparna ska man inte låta dem ligga kvar i gräset, därför att gräs växer.

Det hade jag inte tänkt på. Och nu satt hela min fot fast med en rostig spik i en glömd bräda. Spiken stack rakt in genom foten så jag kunde se spetsen sticka upp. Å, Jesus, var det så här det kändes? När jag fått loss foten hade jag inte ens luft kvar så det räckte till att ropa efter hjälp. Så jag blev sittande där jag satt, plockade groblad till bandage, och lärde mig att man måste tänka på allt när man snickrar. Det kan även vara bra att ha vaccinerat sig mot stelkramp innan man börjar snickra.

Vinden kan också vara bra att tänka på. Om man lutar en stolpe aldrig så mycket, måste man tänka på att hur tung den än är kan en vindpust slänga den rakt igenom ett fönster, även om det är stängt. Och när man sätter in ett nykittat fönster, måste man tänka på var man håller händerna. För kitt torkar först efter något halvår, om ens då, och det ser fånigt ut med en massa tumavtryck. Men, kitt happens.

Fortsättning kanske följer en annan dag.

Snickrande fruntimmer

Jag tänkte skriva något fyndigt om musarmar och slipmaskiner idag, men jag kan inte. Så det blir skåpmat. Jag hittade en halvfärdig liten kåserisamling som jag skrev på i slutet på förra seklet, som jag kanske kunde servera några snittar ur. Så här börjar den:

Jag, ett snickrande fruntimmer
Den västra sidan av kvarteret där jag bor är damernas vigördetsjälv-sida. Och damer som gör något själva kallas ofta för fruntimmer där jag bor. Så här är vi alltså tre fruntimmer som skrapar och målar, gräver och ansar. Men det tycks bara vara jag, inte bara i kvarteret utan troligtvis i hela stan, som snickrar. Jag drar den slutsatsen eftersom det röner uppmärksamhet när jag bankar på. Folk kommer och tittar. Inspekterar, liksom. Det snickrande fruntimret. – Men tänk att du har byggt den här verandan alldeles själv! År du tokig? Det måste ju vara svårt. Hur kan du bara komma på tanken?

Jag kan avslöja, för den som vill veta, att det är inte att snickra som är det svåraste. Det är inte krångligare än att knåpa ihop ett lapptäcke, sätta upp en väv eller sy en barnoverall, även om det kanske är mer ansträngande och tar större plats. Det svåra är att snickra med mantagervadmanhaver-virke, rostig såg, sliten hammare. Och framförallt publik. Däri ligger det svåra.

En dag spikade jag upp en låda med ettusen 2,5 tum galvad dyckert. Alltså inte lådan utan spiken. Man säger så. Man säger inte spikarna. 12 slag på varje spik är lika med 12 000 slag. När jag fått i mer än 900 spik utan ett enda missöde och utan en enda åskådare, kom en granne förbi. Då, naturligtvis drämde jag hammaren rakt på tummen. Det klassiska. Den som gjort det vet att synfältet krymper till en tiondel, och att alla ljud kommer längre bortifrån fast tydligare. Man går in i någon sorts högre medvetenhet, och allt ens kvarvarande liv går åt till att försöka stå stilla och inte gallskrika. 
– Jaa, det är inte lätt att träffa de där små djäklarna. De har ju så små huvuden, he, he.
– Näe, tänkte jag, men ditt skulle jag knappast missa.

Fortsättningen kanske följer en annan dag.

Glömda

Jag har väl inte glömt Knasans Kalas, tänkte jag just. Jo, det har jag! Vilket är litet synd, eftersom Knasans Kalas är det absolut trevligaste halvfärdiga projekt jag nånsin glömt bort, tror jag. Av de halvfärdiga projekt jag råkar komma ihåg att jag glömt bort idag kommer Gipsfontänen tvåa och Vetefaten trea. På delad fjärdeplats kommer Spargrisen med pärlörhänget, Gunnarträdet och Morotsbrickan. Och på jumboplats kommer mitt halvfärdiga deckarmanus ”Säg godnatt till farbror Donnicke”.

Men jag minns att precis innan jag glömde bort Knasans Kalas firade jag något så ovanligt som ett fullständigt och fungerande actionscript. Jag hade lyckats skriva koden till ett animerat pussel, som bland annat innehåller en liten badanka som simmar i en plastpool. När man lagt alla pusselbitar, inklusive badankan i plastpoolen, så startar en trevlig liten animering. Hur kunde jag glömma det?

Rotpådrag

Jo, som sagt – jag renoverar, eller vad jag ska kalla det. Därför finns jag. Jag är tvungen att göra den reflektionen och dra den slutsatsen, annars skulle mina molekyler snabbt upplösas och blanda sig med slipdammet och virvla iväg till första bästa cumulus.

Men hur tänkte jag? ”Guva kul det skulle vara att leva i ett kaotiskt renoveringsprojekt hela sommaren, eller möjligen resten av året? Jaa, då kunde jag baxa in hela bohaget i sovrummet och låtsas att jag bodde i en övermöblerad etta, vore inte det himla trevligt?”

Nej. Jag har för mig att det snarare var nåt i stil med… ”Guva kul det vore om det var litet mer lättstädat här hemma! Tänk om jag slapp krypa omkring med en liten rotborste och gnida bort den biologiska mångfalden från mina plastgolv utan ytskikt.” Så var det nog. Och så såg jag för min inre syn hur jag svepte fram som en elegant virvelvind med min Vileda-mopp och Ajax med syntetisk blomdoft, och överallt blänkte och gnistrade det i min fantasi.

Så jag ringde till Värden och frågade om de kunde byta mina 20 år gamla plastgolv. Och då skickade de mig glatt en kalkyl på lika många tusenlappar. För här pratar vi inte rotavdrag, utan hyrespåslag och kontantinsats. Rotavdrag för vanliga hyresgäster betyder förmånen att få skura golven med rotborste. Och då förstod jag att jag just hade skaffat mig ytterligare ett nytt gör-det-själv-projekt. Jippie.

Så egentligen renoverar jag inte, jag bara byter till mer lättstädade golv, för att förverkliga min gnistrande rena vision. Men när jag ändå måste lyfta på alla socklar kan jag ju lika gärna skrapa ner fem lager spruckna och bubbliga tapeter också, eller hur. Och måla taken, när jag ändå håller på. Hej och hå.

Potentialism

Sommarens inredningstrend här hemma går i potentialistisk stil. Den lämnar helt öppet för betraktaren att själv slutföra hela resonemanget om färg- och formval. Den rymmer även djupare frågeställningar om den subtila gränsen mellan förädling och förfall, och hur vi ska tolka och skapa den framtid vi oavbrutet möter. Jag är så vansinnigt stolt över mig själv för att ha åstadkommit detta. Och öm i armarna.
.

Homestyling

Jag funderar på att styla om litet i hemmet. De senaste veckorna har inredningen gått i en svalt frostig nordisk stil, men jag vet inte… det var faktiskt bättre när golvet såg ut som trä och man kunde se TV:n från soffan.
.

Trodde jag, ja

Ungefär femton minuter efter det att jag skrev i min blogg att jag skulle ta en välbehövlig semester från alla mina ständigt surrande knasiga idéer, gissa vad?

Jag har 3 kubikmeter frigolit i mitt vardagsrum. Hej och hå.
.

Gissa

Den är färdig nu. Förmodligen världens enda integrerade trallgolvs-blombänks-balkongsittmöbel byggd av Banverkets begagnade formvirke. Ett dubbelsidigt bastulikt alster bestående av 6 lösa delar, mödosamt ihopfogat på soffbordet i vardagsrummet, laserat, oljat, installerat och KLART ungefär samtidigt som värmeböljan tog slut och temperaturen kröp under utesittarstrecket. Jag tänker inte berätta hur många timmar det tog.

Men jag tänker fråga om någon kan gissa hur många skruvar som håller ihop min integrerade balkongmöbel? Den som gissar rätt eller närmast rätt vinner ett kalasmuffins-kalas med dopp i fotpoolen på ovan nämnda och numera även av grannarna väldigt uppmärksammade balkong.

Och nu ska jag ta några veckors semester från mig själv och mina sanslösa idéer.
.

Snicksnack

Jag snickrar. Nej, förresten – det gör jag inte alls. Men jag tänker väldigt mycket på snickring just nu. Jag snickrar teoretiskt. Eller om jag ska vara riktigt korrekt – jag räknar ut hur jag ska fästa ihop väldigt många bräder utan att anstränga armarna med såg och hammare, för jag har väldigt ont i dem. Alltså inte i verktygen utan i armarna. De har dragit så många meter trä.

Jag känner någon som brukade tejpa och knyta ihop sina möbler, och det är ju himla fiffigt och energibesparande… men kanske inte inte så hållbart i längden. Jag filar vidare.
.