MystMys

Man kanske skulle ha haft en vit hund istället, tänker jag när jul-idyllen sakta börjar lösas upp och hundhårstussarna lägger sig i drivor på golvet. För vem vill dra omkring med dammsugare de här mysiga dagarna efter jul när man kan slappa och leva gott och ensidigt på julbordsrester?

Och förresten så har jag inte tid att städa, för jag ska på äventyrsresa till stället på bilden här ovanför. Jag ska till en av världarna i Myst, och där ska jag åka linbana över hisnande vackra dalar, strosa omkring i exotiska miljöer, och greja med märkliga mekaniska maskiner. Det kostar ingenting och är garanterat fritt från turister och reaktiva julklappsbytare. Kan man ha det bättre?
.

Julkort

Till alla er som inte fått något julkort i år (eftersom jag glömde skicka julkort i år):

En Synnerligen God Jul på er allihop !!
.

Grötrims-Akuten

Nu jag tröttnat på att rimma
huvudet har tatt semester
Sent det är i denna timma
- tur att det fanns fjolårs-rester:

Till denna klapp
finns inget rim
Men dock en lapp
försedd med lim
————————————-

Ett litet nånting kan du få
att sätta dig och se uppå
————————————

Hoppas nu att denna sak
passar till din goda smak
————————————

Det här är inte vad du sa
nåt om att du ville ha
Men kan kanske vara bra
ändå att ha en vacker dag
————————————

Ge nu upp ett glädjetjut
Sätt dig sen och bara njut
————————————

Till denna klapp
det fanns ett kort…
…rim på en lapp
- men den kom bort
————————————
.

Noggrant

Jag kommer från en familj med fina granor och jultraditioner. Mamma hade sina rötter i Hälsinglands granskogar och hon var inte bara en stor gran-estet, hon var också väldigt diskret. Så en gång när hela familjen hade klätt den spretiga gran som pappa så stolt hade burit hem, tog hon yxan och tassade ut i julnatten när alla andra somnat.

På julaftons morgon ringde farmor som vanligt klockan sju, och familjen radade upp sig i hallen för att ta emot varsin personlig juhälsning på det märkliga språket skånska. Och mamma, som på sin höjd fått ett par timmars sömn, bjöd på varm choklad och lussebullar. Och alla tyckte att granen på något märkligt sätt hade blivit vackrare under natten.

Det finns också en berättelse om en lustig episod när mamma och min moster snopet ertappades av en tillsyningsman med att ha lånat en gran från skogen utanför Kallhäll. Men målet avskrevs på fläcken när moster Annbritt, med en stor julkula på magen, erbjöd sig att krypa in bakom lås och bom för att betala böterna in natura, så att säga – eftersom de hade köpt julmat för alla pengar och tyvärr inte kunde betala några böter.

Nu har ju jag inte någon julkula på magen, utan snarare ett par meter julkorv lindad runt midjan. Men spänningen är densamma för alla noggranna grananhängare. Blir det nån fin gran i år?
.

Lussehunden

Idag går mina tankar till alla de som måste gå runt med tunga fjät och stuva… Jag minns nog hur det var; gruset i ögonen, glittret som kliade, lucialinnet som alltid var för kort, batterierna som aldrig fungerade, stearinet som rann över händerna…

…osynket mellan tärnorna längst fram och stjärngossarna längst bak, förvirringen i mitten, fröken som spelade i otakt eller hjärtskärande fel, de som aldrig lärde sig när man skulle sjunga ner eller upp på ”sanktaa”. Doften av bränt hår, sliskig saftglögg, och nån som inte hann gå på ett visst ställe strax innan.

Jag är såå tacksam att andra tagit över den traditionen till häpnad för kommande generationer. Och jag lovar att bilden är manipulerad, jag har inte tvingat min hund att smyglussa bara för att lussekatten är bortrest…
.

Ångest i tomteverkstan

Vore det inte roligt att göra julklapparna själv i år, tänkte jag och satte i gång. Det vill säga, jag la mig i soffan och funderade. Man skulle kunna göra litet marmelad, kanske. Eller nåt annat gott. Chokladpraliner? Italienska skorpor? Eller ska jag sticka klart den andra tumvanten som jag började på ifjol? Eller så kanske man skulle kunna göra nåt fint. En ängel med gulkängor? Ett halsband av bönor? En skev smörkniv? En papiljottburk av plastband?

Och ungefär där kom jag att tänka på flopp-broschen, den jag skulle göra till moster Göta en jul för länge länge sen. Den var bedårande för min inre syn, den blänkte och gnistrade, och moster Göta skulle skina upp som en sol när hon fick den. Hade jag tänkt. Och så satte jag igång. Och vad blev det? Jo, Karlsons klister utsmetat på litet foliepapper virat runt en säkerhetsnål. Och det värsta var, att moster Göta sken som en sol när hon fick den.

Och typ 40 år senare ligger jag alltså här i soffan och hemsöks av alla dessa förfärliga julklappminnen. Så det blir inga hemknåpade klappar i år.
.

Adventsdopp

Det blev ingen advent idag, ovanligt men sant. För första gången i min tillvaro blev det ingen julmusik med Bing Crosby, inga tomteluvor, inget lussebullsbak, ingen glögg, ingen adventsstjärna. Allt verkar ha något mysko samband med den försvunna lampsladden till adventsstjärnan. Den är fortfarande spårlöst borta.

Istället blev det strålande solsken, ljumma sydvindar, grönt gräs, och picknick vid stranden. En av oss tog till och med ett adventsdopp i havet. Har tiden kommit ur led på nåt sätt? Jag måste hitta den där sladden.
.

Stjärnförfall

Den som söker, skall finna. Men det gäller icke för lampsladden till adventsstjärnan. Jag har letat i lådan med adventspynt, jag har letat i lådan med julpynt, jag har letat i lådan med julgranspynt. Jag har letat i lådan med diverse fungerande elektriska apparater, jag har letat i lådan med diverse ICKE fungerande elektriska apparater, jag har letat i lådan för diverse skrot som har potential att bli något annat än det varit. Jag har letat i garderober, förråd, och minsta skrymsle. Till och med i skåpet under diskbänken.

Jag börjar bli allvarligt orolig för att lampsladden till adventsstjärnan har omvandlats till en ingridiens i något av mina bortglömda oavslutade projekt. Men vilket? Och var? Och varför? Och hur kommer jag vidare?
.

Soffpotatis och köttbullar

I år stekte jag julköttbullarna i soffan som omväxling. Eftersom det nästan inte finns någon luft där jag bor, så måste all stekt julmat vara avklarad före december för att slippa fettlagret på adventsstjärnan (de ska installera ventilation endera året, har de sagt). Så här har jag alltså stått, år efter år, och skakat köttbullar i den blytunga järnpannan i timmar, medan stekoset lagt sig som nyfrusen is och förvandlat alla golv till halkbanor, och fettpärlorna har skrämt bort varenda syremolekyl ur detta hem för flera veckor. Tills syrran kom med den genialiska frågan:

- Mäh, varför steker du dem inte i ugnen, då?

Så nu har köttbullarna stekt sig själva i ugnen, medan jag har legat i soffan och tittat på en liten fläck i taket som förmodligen är resterna av en före detta insekt av något slag. Jag tror att det är en mumifierad myra, jag ska undersöka saken närmare, endera året.