Vore det inte trevligt om man visste litet mer om det här med Universum och Livet? har jag tänkt i hela mitt liv. Vem är jag? Varför är jag här? Och vad är här? Är det kanske bara en dröm? Men är det jag som drömmer? Finns jag verkligen på riktigt? Finns verkligheten på riktigt? Finns det andra verkligheter? Finns jag någon annastans?
Så kan man hålla på och fundera hur länge som helst, och det har jag gjort. Jag började fundera över sånt redan i 4-årsåldern. Man kunde ofta hitta mig i soffan med händerna knäppta bakom nacken, stirrandes i taket, och när man frågade vad jag höll på med så svarade jag ”Jag filoserar”.
”Det finns mycket mer mellan himmel och jord än du någonsin drömt om i din filosofi, Horatius”, hade Shakespeare sagt. Det hade jag ingen aning om på den tiden. Men antingen var min hjärna felkopplad, eller så trodde den sig veta att det fanns mer att veta. Att det var något jag redan visste, men som jag hade glömt, och som jag måste försöka komma ihåg. Flummigt, va?
En himla massa år senare läste jag boken om Tenzin Palmo. Hon hette egentligen Diane Perry och växte upp i London, men bestämde sig tidigt för att bli Buddhist och nå Upplysning som västerländsk kvinna – vilket tydligen inte är det lättaste man kan ägna sig åt. I boken ”Grottan i snön” berättar hon om alla strapatser med att göra karriär som buddhistisk nunna, för att så småningom få sitta i tolv år i en liten låda, i en kall grotta på ett berg i Tibet och bli Upplyst. Hon lyckades.
Jag ska minsann också nå Upplysning, tänkte jag. Men inte i nån himla hundkorg i Tibet. Det funkar inte för mig. Det får bli soffan här hemma, tänkte jag, och så satte jag igång med med några meditationsövningar som jag hittat i en bok. Och sen somnade jag. Och på den vägen var det. Andas… tupplur… fasen också, är klockan redan sju? Dagarna kom och gick. Tupplurarna likaså. Jag började förstå varför de sitter i sina små hundkorgar i kylan, de där buddhisterna. Men så småningom började vi sväva iväg bakom verklighetens dimhöljda skyar, soffan och jag.
Jag ska inte påstå att jag har nått Upplysning. Jag får nöja mig med små glimtar – som att kika på universums dolda dimensioner med en pennficklampa. Men det får duga så länge.
