Himlen kan vänta

”Jag ska bli astronaut när jag blir stor”, sa jag när jag var liten. ”Det ska du inte alls, det är bara amerikanska farbröder som får bli astronauter”, sa alla andra. Vi hade fel allihop, men det visste vi ju inte då.

Då får jag väl bygga mig en egen rymdraket då, tänkte jag och satte igång med att fundera ut hur man bygger rymdraketer. Det visade sig vara lätt som en plätt. Man tar bara soptunnan och sätter ihop den med pappas motorcykel med sidovagn, och vips så har man skaffat sig en egen rymdraket.

Och sen kunde jag luta mig tillbaka och fantisera om mina rymdfärder genom himlen och universum, med den där sköna känslan av att jag var fullständigt fri att sticka ifrån det här lilla jordklotet när helst jag ville. Och det räckte liksom.

Och på den vägen är det forfarande. Himlen kan vänta, jag har inte bråttom. Jag sticker när jag får lust.