Inget vanligt vatten

Det här får bli det sista ur arkivet på ett tag:

Det är något särskilt med Hälsingland, och de som bor där fläckvis i de oändliga skogarna. De som har tre mil till affären, och ännu längre till jobbet. De som hugger sin ved, sätter sin potatis, och delar broderligt på en älg eller två. De som tar en tredagars promenad i skogen för att titta till den, och kommer hem med femton kilo kantareller i björknäverkonten. De som tycker att det är pinsamt när lokaltidningen skriver om att man räddat sig själv ur isvaken, med motiveringen: – Vadå, jag dog ju inte ens. 

Av en sådan tillvaro blir man härdad. Och när sommaren kommer lever de upp, och tar igen det som fattas. Då fyller de depåerna. Då sätter de sig utanför den renoverade gamla timmerhuggarkojan vid sjön, och njuter av livet. De sover aldrig, vad jag vet. De fryser aldrig. De kan sitta i badkläder mitt i daggkalla natten, svarta av blodsugande knott och myggor som de fullständigt ignorerar. De kliar sig inte ens. De bara sitter där och skrattar och pratar och stirrar på sjön. Kanske grillar en abborre, eller sköljer ner en surströmming.

Och hit kommer även vi ättlingar som långbenta tranor från alla väderstreck, en del hela vägen från Afrika. Här mäter vi tidens gång genom att jämföra ungarnas längd med ungtallarnas, och räknar våra nya årsringar. Här samlar vi krafter och bär, i samma skogsglänta som morfar högg sin skog som han drog hem med häst och släde över isen. I smultronbacken där kolmilan en gång pyrde, mellan de vita björkstammarna och granarna som nuddar himlen. Här struntar man i resten av världen, man bryr sig bara om att lyssna på lommen…  och beckasinen… och myggen… och stirrar på sjön. Det finns ingen poet eller konstnär i världen som kan återge de naturupplevelser vi får från vårt dass. Man sitter där med dörren vidöppen och ser de blå bergen bortom det glittrande vattnet.

Här, på nör-sia av sjön, är det skillnad på vatten och vatten. Det finns tre sorters. Först är det det stora vattnet som man fiskar och badar i. Sedan finns det friskt och kallt källvatten som är lite svårare att få tag i. Och så finns det vattnet som skänker glädje och förtröstan, det dyrbaraste av dem alla. En del köper sitt, antingen i stan eller genom kiosken några mil bort. – En kokt med med bröd och två helpannor renat, tack … kan man säga om man beställt iförväg. Andra får det på andra sätt.

– Män hej din jävel – är du här, du å ? är den varmaste hälsning man kan få av en hälsing en lördagskväll häromkring. Det betyder att man är välkommen, att det är roligt att ses igen. Det finns föralldel folk som inte svär också, de säger istället: – Män, hejdå !! och det betyder samma sak. – Nu ska du ha dig en jävel !! betyder att man är så välkommen att man ska få smaka av de dyrbaraste dropparna. Det värmer verkligen själen att bli så varmt mottagen.

Ett typiskt möte med dessa hälsingar, var när vi skulle gå med soporna till tunnan en lördagskväll om sommaren. Den låg en kilometer bort. Vi hade just ätit surströmming, och behövde röra litet på oss. Vi gick längs sjön, blev mer och mer törstiga. Man dricker inte gärna sjövattnet under rötmånaden. Då smakar det som kranvattnet i stan.

Det är rejält fjärtavstånd mellan stugorna här, och när vi kom förbi en av dem, vek vi av för att be om litet friskt kallt källvatten. Trodde vi, ja. Hälsingar som får besök i stugan en lördagskväll om sommaren bjuder inte på vanligt vatten om det finns ädlare sorter hemma. Det är ofint. Efter en flaska hjortronlikör och några rejäla glas av annat slag hänvisade vi försynt till den stinkande sop-påsen och gick vidare.

Inte långt ifrån den kollektiva soptunnan halvannan kilometer bort pågick en annan sommarfest. Vid det här laget var jag desperat av törst, nära att slänga mig i sjön. Så jag stapplade in på gården bland alla glada människor, gick fram till en som jag kände igen, smackade med mina sandpapperstorra läppar, harklade mig för att hitta stämbanden, och kved:

– Skulle jag kunna få litet vatten?

Det blev alldeles tyst. Alla tittade på mig. Först nyfiket, sedan medlidsamt när de insett att jag led av Törst. Därefter blev det full aktivitet, och ett jätteglas med ädelt vatten ända upp till kanten bars fram som om det vore ett förstahjälpen-förband.

– Nej tack, inte sånt… jag vill bara ha vatten, sa jag som inte klarade mer.

– Menar du vanligt vatten?!? Värden såg oroligt på mig.

– Ja, jag är så törstig. Vi har ätit surströmming.

Han knyckte förbryllat på axlarna… Sedan vände han sig om och ropade efter sin fru.

– Hon vill ha vanligt vatten.

– Jaså?? Vanligt vatten? Det vet jag inte om vi har något…

Hon försvann in, och efter en bra stund kom hon tillbaka med en liten plastmugg, av typ som fluorsköljningstanten kom med på tisdagar under min uppväxt. Den var fylld ungefär till hälften med en gul vätska.

– Ta det här, lilla stackare, det är det enda vi har kvar.

Jag sög långsamt i mig vätskan. Den smakade ljuvligt. 

Hon hade bjudit mig sina sista droppar apelsinjuice, utan en enda självisk tanke på morgondagen. Det är ungefär det jag menar när jag säger att det är något särskilt med Hälsingland. Och de som bor där.