Kitt happens

Här kommer litet mer skåpmat ur ”Jag, ett snickrande fruntimmer”

Det är roligt att snickra, men det gäller att tänka på allt. En gång hängde jag med ena armen runt en takstol och spikade för allt jag var värd. Till slut orkade jag inte hänga där längre, utan släppte taget och hoppade ner. Nu är det så att när man river stöttorna till hörnstolparna ska man inte låta dem ligga kvar i gräset, därför att gräs växer.

Det hade jag inte tänkt på. Och nu satt hela min fot fast med en rostig spik i en glömd bräda. Spiken stack rakt in genom foten så jag kunde se spetsen sticka upp. Å, Jesus, var det så här det kändes? När jag fått loss foten hade jag inte ens luft kvar så det räckte till att ropa efter hjälp. Så jag blev sittande där jag satt, plockade groblad till bandage, och lärde mig att man måste tänka på allt när man snickrar. Det kan även vara bra att ha vaccinerat sig mot stelkramp innan man börjar snickra.

Vinden kan också vara bra att tänka på. Om man lutar en stolpe aldrig så mycket, måste man tänka på att hur tung den än är kan en vindpust slänga den rakt igenom ett fönster, även om det är stängt. Och när man sätter in ett nykittat fönster, måste man tänka på var man håller händerna. För kitt torkar först efter något halvår, om ens då, och det ser fånigt ut med en massa tumavtryck. Men, kitt happens.

Fortsättning kanske följer en annan dag.