Kitt happens

Här kommer litet mer skåpmat ur ”Jag, ett snickrande fruntimmer”

Det är roligt att snickra, men det gäller att tänka på allt. En gång hängde jag med ena armen runt en takstol och spikade för allt jag var värd. Till slut orkade jag inte hänga där längre, utan släppte taget och hoppade ner. Nu är det så att när man river stöttorna till hörnstolparna ska man inte låta dem ligga kvar i gräset, därför att gräs växer.

Det hade jag inte tänkt på. Och nu satt hela min fot fast med en rostig spik i en glömd bräda. Spiken stack rakt in genom foten så jag kunde se spetsen sticka upp. Å, Jesus, var det så här det kändes? När jag fått loss foten hade jag inte ens luft kvar så det räckte till att ropa efter hjälp. Så jag blev sittande där jag satt, plockade groblad till bandage, och lärde mig att man måste tänka på allt när man snickrar. Det kan även vara bra att ha vaccinerat sig mot stelkramp innan man börjar snickra.

Vinden kan också vara bra att tänka på. Om man lutar en stolpe aldrig så mycket, måste man tänka på att hur tung den än är kan en vindpust slänga den rakt igenom ett fönster, även om det är stängt. Och när man sätter in ett nykittat fönster, måste man tänka på var man håller händerna. För kitt torkar först efter något halvår, om ens då, och det ser fånigt ut med en massa tumavtryck. Men, kitt happens.

Fortsättning kanske följer en annan dag.

Snickrande fruntimmer

Jag tänkte skriva något fyndigt om musarmar och slipmaskiner idag, men jag kan inte. Så det blir skåpmat. Jag hittade en halvfärdig liten kåserisamling som jag skrev på i slutet på förra seklet, som jag kanske kunde servera några snittar ur. Så här börjar den:

Jag, ett snickrande fruntimmer
Den västra sidan av kvarteret där jag bor är damernas vigördetsjälv-sida. Och damer som gör något själva kallas ofta för fruntimmer där jag bor. Så här är vi alltså tre fruntimmer som skrapar och målar, gräver och ansar. Men det tycks bara vara jag, inte bara i kvarteret utan troligtvis i hela stan, som snickrar. Jag drar den slutsatsen eftersom det röner uppmärksamhet när jag bankar på. Folk kommer och tittar. Inspekterar, liksom. Det snickrande fruntimret. – Men tänk att du har byggt den här verandan alldeles själv! År du tokig? Det måste ju vara svårt. Hur kan du bara komma på tanken?

Jag kan avslöja, för den som vill veta, att det är inte att snickra som är det svåraste. Det är inte krångligare än att knåpa ihop ett lapptäcke, sätta upp en väv eller sy en barnoverall, även om det kanske är mer ansträngande och tar större plats. Det svåra är att snickra med mantagervadmanhaver-virke, rostig såg, sliten hammare. Och framförallt publik. Däri ligger det svåra.

En dag spikade jag upp en låda med ettusen 2,5 tum galvad dyckert. Alltså inte lådan utan spiken. Man säger så. Man säger inte spikarna. 12 slag på varje spik är lika med 12 000 slag. När jag fått i mer än 900 spik utan ett enda missöde och utan en enda åskådare, kom en granne förbi. Då, naturligtvis drämde jag hammaren rakt på tummen. Det klassiska. Den som gjort det vet att synfältet krymper till en tiondel, och att alla ljud kommer längre bortifrån fast tydligare. Man går in i någon sorts högre medvetenhet, och allt ens kvarvarande liv går åt till att försöka stå stilla och inte gallskrika. 
– Jaa, det är inte lätt att träffa de där små djäklarna. De har ju så små huvuden, he, he.
– Näe, tänkte jag, men ditt skulle jag knappast missa.

Fortsättningen kanske följer en annan dag.

Inte, heller

Nejdå, jag är inte alls avundsjuk på de som åkte till Italien igår. Inte, heller. Jag har så mycket annat trevligt att syssla med. Till exempel mina spackelhinkar som jag kan öppna och greja med precis när jag vill. Eller… bär, skulle jag kunna plocka. Jag har förresten hittat några kantareller.

Närå, så atte, jag har det så bra, så. Förresten så jag har ju både ett litet citronträd och en kruka basilika på min balkong, där jag kan relaxa och titta på havet, och plaska med fötterna i… skurhinken – eftersom fotpoolen råkar vara tillfälligt inbyggd i Gunnarträdet just nu. Nä, så det är lugnt.

Glömda

Jag har väl inte glömt Knasans Kalas, tänkte jag just. Jo, det har jag! Vilket är litet synd, eftersom Knasans Kalas är det absolut trevligaste halvfärdiga projekt jag nånsin glömt bort, tror jag. Av de halvfärdiga projekt jag råkar komma ihåg att jag glömt bort idag kommer Gipsfontänen tvåa och Vetefaten trea. På delad fjärdeplats kommer Spargrisen med pärlörhänget, Gunnarträdet och Morotsbrickan. Och på jumboplats kommer mitt halvfärdiga deckarmanus ”Säg godnatt till farbror Donnicke”.

Men jag minns att precis innan jag glömde bort Knasans Kalas firade jag något så ovanligt som ett fullständigt och fungerande actionscript. Jag hade lyckats skriva koden till ett animerat pussel, som bland annat innehåller en liten badanka som simmar i en plastpool. När man lagt alla pusselbitar, inklusive badankan i plastpoolen, så startar en trevlig liten animering. Hur kunde jag glömma det?

Flummet

Jag funderar på att släppa en ny kategori här som kunde heta Flummet. Där skulle jag utveckla diverse luddiga tankegångar om vad som rör sig i Flumvärlden just nu. Litet modern mytologi, liksom. Jag tror att det strax kommer att bli modernt att prata om sånt. För det är ingen slump varför humanister och teologer råkar i luven på varandra just nu, det finns en flummig förklaring till det. Som jag skulle kunna skriva om. Och en massa annat mysko.

Som till exempel varför vårt DNA är en loop och inte en stege, som många tror att de vet att det är. Eller varför universum fungerar som en ihoprullad strumpa, och varför man därför inte behöver resa varken långt eller snabbt för att surfa mellan galaxerna. Eller varför vatten gillar snälla människor. Eller hur man flyttar på jordbävningar. Eller snackar med änglar.

Shit, det här blir ju inte lätt. Folk kommer tro att jag är knäpp. Men å andra sidan är det kanske bara en spegling av deras egen förträngda längtan efter knäpphet? Det är rädslan för att bli betraktad som knäpp som avhåller många ifrån att tänka överhuvudtaget. Och vad skulle de tänka om de tänkte litet annorlunda? Det skulle jag också kunna skriva om.

Rotpådrag

Jo, som sagt – jag renoverar, eller vad jag ska kalla det. Därför finns jag. Jag är tvungen att göra den reflektionen och dra den slutsatsen, annars skulle mina molekyler snabbt upplösas och blanda sig med slipdammet och virvla iväg till första bästa cumulus.

Men hur tänkte jag? ”Guva kul det skulle vara att leva i ett kaotiskt renoveringsprojekt hela sommaren, eller möjligen resten av året? Jaa, då kunde jag baxa in hela bohaget i sovrummet och låtsas att jag bodde i en övermöblerad etta, vore inte det himla trevligt?”

Nej. Jag har för mig att det snarare var nåt i stil med… ”Guva kul det vore om det var litet mer lättstädat här hemma! Tänk om jag slapp krypa omkring med en liten rotborste och gnida bort den biologiska mångfalden från mina plastgolv utan ytskikt.” Så var det nog. Och så såg jag för min inre syn hur jag svepte fram som en elegant virvelvind med min Vileda-mopp och Ajax med syntetisk blomdoft, och överallt blänkte och gnistrade det i min fantasi.

Så jag ringde till Värden och frågade om de kunde byta mina 20 år gamla plastgolv. Och då skickade de mig glatt en kalkyl på lika många tusenlappar. För här pratar vi inte rotavdrag, utan hyrespåslag och kontantinsats. Rotavdrag för vanliga hyresgäster betyder förmånen att få skura golven med rotborste. Och då förstod jag att jag just hade skaffat mig ytterligare ett nytt gör-det-själv-projekt. Jippie.

Så egentligen renoverar jag inte, jag bara byter till mer lättstädade golv, för att förverkliga min gnistrande rena vision. Men när jag ändå måste lyfta på alla socklar kan jag ju lika gärna skrapa ner fem lager spruckna och bubbliga tapeter också, eller hur. Och måla taken, när jag ändå håller på. Hej och hå.

Potentialism

Sommarens inredningstrend här hemma går i potentialistisk stil. Den lämnar helt öppet för betraktaren att själv slutföra hela resonemanget om färg- och formval. Den rymmer även djupare frågeställningar om den subtila gränsen mellan förädling och förfall, och hur vi ska tolka och skapa den framtid vi oavbrutet möter. Jag är så vansinnigt stolt över mig själv för att ha åstadkommit detta. Och öm i armarna.
.

Tjottahejti

Bloggen? Den hade jag glömt. Alltså, först tänkte jag nog bara ”Äh, det är ingen brådska, jag skriver i morgon istället”. Sedan gick förmodligen dagarna dit de alltid går, vart det nu är. Och tankarna på Bloggen följde efter.

Kanske ropade de:
- Vart ska ni?
- Till Tjottahejti.
- Får vi följa med?
- Nä.

Och så gjorde de det i alla fall. Följde efter. Men de kom aldrig fram till Tjottahejti, för dagarna var snabbare och smartare än tankarna. Och ingen annan visste vägen dit.

Så småningom, en vacker dag som idag, råkade jag hitta dem igen. Alldeles dammiga. Eftersom jag renoverar, eller vad jag ska kalla det.

- Men kära nån, ligger ni här och skräpar?
- Nä. Vi twittrar.
- Men, vill ni inte vara min Blogg längre?
- Hmm… okej då.

Jag tror de håller på att bli stora nu.
.