Det ligger ofta små lappar på golvet nedanför mitt brevinkast nuförtiden. Små förtvivlade ord av outhärdlig vardagspoesi:
Hjälp. Jag har fastnat. ”Webbsidan kan inte visas”. Kommer ingenstans.
Han skulle egentligen bara köpa en kamera till vintersemestern, godhjärtade grannen. Men nu sitter han alltså bakom min köksvägg och suckar över sin laptop med trådlös värstinguppkoppling, och vet nog inte riktigt hur det där gick till. Och jag förstod att jag hade blivit utvald till hans privata jourhavande PC-supporter när han ringde på dörren häromveckan och viftade med erbjudandet från Telia:
-Jag har köpt Internet!
Minsann. Tänk att jag bor granne med han som köpte Internet. Kruxet är bara att han har PC med Windows, och det har inte jag. Och det är en viss skillnad. Men det försår inte han. Det var många år sedan jag tog farväl av Bill Gates & Co med en kyss. Mellan ögonen. Och nu skulle jag gärna göra samma sak med den där kameraförsäljaren. Rör inte min granne!
