Snickarglädje

Vore det inte trevligt att snickra litet, har jag tänkt i flera år. För det var verkligen längesen jag snickrade, och det rycker liksom i hammarbanden varje gång jag ser en stapel med nysågat virke. Bara doften… Jag har gått och sniffat på ett gjutformsbygge nere vid stranden i flera veckor, och önskat att jag hade det där virket. Så igår tog jag mod till mig och skrev ett litet vykort som jag hängde på grabbarnas fikavagnsdörr: -”Hej, jag tar jättegärna hand om virket ifall ni hade tänkt slänga det när ni har gjutit klart”. Och det hade de, så det fick jag.

Jag är nu en stolt ägare av 76 brädstumpar, varav 16 är hemburna och staplade på köksgolvet. När grannen såg att jag bara orkade bära hem två brädstumpar åt gången, så fick jag spontant hennes begagnade shoppingvagn i gåva. Det är ingen hejd på generositeten nu för tiden. Så nu kan jag dra fyra stumpar åt gången, för man ska komma ihåg att jag bor i en backe. Man måste också beakta att det är nyvattnat virke, dubbelt så tungt som torkat. Fast nu är jag trött. Det blir inget snickrat idag. Men jag känner mig väldigt snickarglad.
.