Snicksnack

Jag snickrar. Nej, förresten – det gör jag inte alls. Men jag tänker väldigt mycket på snickring just nu. Jag snickrar teoretiskt. Eller om jag ska vara riktigt korrekt – jag räknar ut hur jag ska fästa ihop väldigt många bräder utan att anstränga armarna med såg och hammare, för jag har väldigt ont i dem. Alltså inte i verktygen utan i armarna. De har dragit så många meter trä.

Jag känner någon som brukade tejpa och knyta ihop sina möbler, och det är ju himla fiffigt och energibesparande… men kanske inte inte så hållbart i längden. Jag filar vidare.
.

Fruntimmer och skruvtanter

Det fanns en tid när folk kallade mig för ”det snickrande fruntimret”. Faktiskt. Men nu har jag nog gjort mig mer känd som ”den skruvade tanten” – hon som drar brädor i en shoppingvagn tillsammans med den studsande hunden (som bär på egna pinnar). Så rart, nu ska tanten hem och skruva ihop en koja till alla pinnarna, tänkte nog alla som såg oss. Sånt får man bjuda på.

Hemmet är fyllt av brädor. Gunnar är stormförtjust. Ester är litet mer skeptisk. Själv är jag en smula förbryllad. Nu blir jag litet upptagen av brädor ett tag, men jag kommer förmodligen att lägga upp bilder här och visa den eventuella utvecklingen.
.

Snickarglädje

Vore det inte trevligt att snickra litet, har jag tänkt i flera år. För det var verkligen längesen jag snickrade, och det rycker liksom i hammarbanden varje gång jag ser en stapel med nysågat virke. Bara doften… Jag har gått och sniffat på ett gjutformsbygge nere vid stranden i flera veckor, och önskat att jag hade det där virket. Så igår tog jag mod till mig och skrev ett litet vykort som jag hängde på grabbarnas fikavagnsdörr: -”Hej, jag tar jättegärna hand om virket ifall ni hade tänkt slänga det när ni har gjutit klart”. Och det hade de, så det fick jag.

Jag är nu en stolt ägare av 76 brädstumpar, varav 16 är hemburna och staplade på köksgolvet. När grannen såg att jag bara orkade bära hem två brädstumpar åt gången, så fick jag spontant hennes begagnade shoppingvagn i gåva. Det är ingen hejd på generositeten nu för tiden. Så nu kan jag dra fyra stumpar åt gången, för man ska komma ihåg att jag bor i en backe. Man måste också beakta att det är nyvattnat virke, dubbelt så tungt som torkat. Fast nu är jag trött. Det blir inget snickrat idag. Men jag känner mig väldigt snickarglad.
.