Förr sa de om veliga människor att man var född i farstun, men det är inte jag. Däremot har jag fastnat i hallen. Här finns fem “borde ha fixats för länge sen-objekt” i vägen för min städtekniska framfart genom hemmet – sånt som har väntat i åratal på min uppmärksamhet:
1. Gunnars LinneskåpsPensionat. Består av fyra hyllsviter med regelbundet nytvättade textilier som regelbundet blir katthåriga och utfösta på golvet. Väntar på nån form av lås-lösning.
2. Tavlan med de horisontella vallmoarna – har någon någonsin sett vallmo växa liggande från höger till vänster? Det har jag. Men man kan ju alltid vrida på huvudet så det ser rättvänt ut.
3. Den torkade flugsamlingen i takplafonden. Lättare sagt än gjort att åtgärda; ta ett bärkraftigt bord någonstans ifrån, klättra upp, håll balansen, och försök få loss kupan från metallfjädern… utan att spräcka glaset.
4. Morfarsmors gamla stol – en mumifierad före detta fåtölj i rokoko-stil, vars stoppning av sågspån och tagel ständigt kryper förbi mina provisoriska stödbandage. Borde slängas, men man vill ju inte såra morfars mor – och man vet ju inte om hon märker det.
5. Släktgalleriet. Hur många år ska det behöva ta att sätta upp ett litet galleri av släktporträtt så att varje ram hänger rakt och innehåller varsin bild på någon kär eller nära släkting? Om man räknar mina “borde ha fixats för länge sen-objekt” i årtal så vinner nog detta porträtt av självaste morfarsmor, alltså min farmor – som har väntat på att lagas och hängas upp sedan 1978…
.
0 Svar till “Släkten är nog värst”