Inte ett kvack

”Knåpa ihop ett bildcollage av grodor”, står det inte nånstans på min Göra-lista. Och ändå är det precis vad jag har gjort – ett grodcollage. Fråga mig inte varför. Eller gör det, förresten.

Fråga mig varför jag sitter i en annan del av hemmet och knåpar ihop grodcollage efter att ha plockat ner gardiner och persienner, lirkat bort sladdarna från clipsen längs golvsocklarna (som tog en dag att spika dit), flyttat bort alla saker, blommor, pärmar, hyllor, dator och bord – och lämnat en tom yta av hemmet för att några hantverkare skulle få förvandla den till en före detta byggarbetsplats?

Bra fråga. Jag vet inte.
.

Hua

Ibland räcker det inte att beskriva vädret en dag som den här med det torra uttrycket ”ostadigt”. Det behövs ord med större inlevelse.

Jag var liten på den tiden när Gullan Bornemark sjöng hurtigt men hotfullt om vikten av ett glatt humör och välborstade tänder, och barn tvingades att tala artigt och tillgjort med Farbror Sven i radion. Orden var ofta väldigt ytliga, och det var ju inte konstigt att min kloke pappa insåg att jag behövde ett ordförråd med både bredd, djup och färg för att göra mig förstådd i livets alla skiftande situationer.

Så en dag som den här lyfte han upp mig till fönstret och förklarade: ”Jävla väder ute, fy fan”. Så småningom blev jag stor nog att prata själv, och en dag som den här sprang jag ivrigt till pappa och utropade stolt: ”Väder ute pappa, Hua”.

Det tog en del tid och tålamod för pappa att fördjupa mitt ordförråd, och att lära mig konsten att uttrycka mig med större inlevelse, men numera fixar jag det ganska galant. I synnerhet dagar som den här.
.

Städnoja

Dags för en rejäl vårstädning, tänkte jag idag och så satte jag igång. Ut med mattor och sängkläder, ner med gardiner, av med soffklädseln, iväg med allt till tvättstugan, bort med damm och vissna löv, in med avocadoskogen i duschen, fram med skurborstar och trasor, upp med alla hakor, och på med litet Armstrong… Oh, the flat foot floogie with the floy, floy…

Och när jag hade tänkt ungefär så där långt blev jag omedelbart så matt att jag var tvungen att lägga mig i soffan och vila. Och där ligger jag väl ännu, antar jag.

Vårtecken

Vi har vår i luften – var har ni er? brukade vi säga litet skämtsamt på 70-talet. Det var på den tiden när det fanns en riktig vinter att jämföra med. Numera är det ju mycket mer diffust, typ -Ursäkta, är det här vår vår… eller är det er?

Men det finns några tecken kvar. Hyresvärden stänger av elementen och hänvisar till den globala uppvärmningen. Solen letar sig in genom fönstren mot väster och avslöjar dammtussar man inte visste att man ägde. Små barn plockar tussilago med millimeterlånga skaft, och ungdomsgängen brölar som fjolårskalvar och klottrar ner hela stan. Nygamla fågelarter dyker upp och kvittrar.

Men bäst gillar jag de långbenta tranorna från Sydafrika – som ringer först och frågar om det är något man vill ha ifrån den exotiska kontinenten därnere innan de klämmer ihop resväskorna och kliver på Europaflyget. Då är det vår.
.

Respekt

Det är litet rörigt här just nu. Ungefär fem meter i olika längder och tjocklekar. Jag vet inte hur jag ska få grannen med huvudnyckeln att sluta lägga dräneringsrör utanför min dörr, men jag jobbar på det. Jag tror jag får vässa litet på min iskalla framtoning, jag måste skaffa mig mer Respekt.

Just nu har jag bara en 35-kilos studsande Setter, ett par mörka solglasögon och syrrans randiga toppluva. Det räcker inte. Men jag känner en läskigt svart Dobermann som jag funderar på att låna. När han skäller behöver man inte ens vara hundrädd för att blodet ska frysa till is i ådrorna. Kruxet är bara att man måste truga honom med korv, och hur tufft är det på en skala?

Och igår fick jag en stor blöt puss av en vilt främmande Rottweiler. Vad är det med alla? Ska det vara så himla svårt att få litet Respekt?
.

Utterligt

Vi går ju för det mesta till den stora viken vid det lilla havet (som egentligen är samma hav som det stora havet fast man bara ser en liten del av det därifrån). Men igår gick vi till den lilla viken vid det stora havet, där man ser ända bort till havets ände. Det var en sån där trevlig promenad med trevligt sällskap och varmt kaffe med mackor vars kaviar hade runnit förbi äggen och ner till botten av unikaboxen. Men det gjorde inget för vi hade ju servetter. Och solen sken och Ester badade som om det vore nästan varmt.

Då fick vi se ett märkligt fenomen med några vågor som simmade runt i en cirkel. Först trodde vi att det var en förvirrad val som simmat vilse i viken. Sen trodde vi att det kanske bara var ett grund som rörde sig i cirklar. Eller kanske något slags bakvatten, en eda som man skriver i korsorden. Men ju mer vi tittade desto mer övertygade blev vi att det var några uttrar som dansade tango, vi såg till och med några utter-ryggar som dök upp ur vågorna med jämna mellanrum. Eller?

Länge tittade vi på de där vågorna som simmade runt, runt. Vi har faktiskt ingen aning om vad det var, men det var underligt utterlikt – faktiskt ganska utterligt.
.

Granndressyr

Konsten att dressera sin hund förutsätter ju både skicklighet och tålamod. Och jag jobbar på det. Men konsten att dressera sin granne verkar vara betydligt enklare. Jag har nämligen upptäckt att jag kan använda min oborstade hund som verktyg för att dressera min extremt hundrädde granne. Fiffigt va?

Först lärde jag honom det här med klockan. ”Nej, det spelar ingen roll om den är stor och förgylld och slår i valstakt och är ett kärt barndomsminne – den får i alla fall inte väcka grannarna varje halvtimme”. Och trots några trotsiga återfall kan man numera sova gott här i huset på nätterna. Sedan lärde jag honom var volymknappen sitter på hans stereo. ”Visst är det trevligt att lyssna på Gunnar Wiklund och Trio med Bumba – men inte hela tiden, och inte i 140 decibel”.

Naturligtvis har jag lärt honom enkel grundlydnad – som att fråga om jag vill ha skjuts till affären, att hålla upp dörren, och att bära mina matkassar uppför trappan, och att aldrig tigga godis eller annan belöning. Men han kan en del egna tricks också, han är t ex ganska duktig på att låsa upp dörrar med sin halvmeter långa och tre kilo tunga ”huvudnyckel”. Så nu har jag lärt honom att regelbundet läsa av min inlåsta elmätare i källaren – för de där elbolagen kan man ju ändå aldrig lita på, eller hur?

Det ska bli spännande att se om han lyckas klara nästa lilla övning som jag gav honom idag; att spåra upp ett dräneringsrör modell grövre, kapa det i en tvåmeters längd, och sedan apportera det till min dörr utan att bli upptäckt. Det skulle inte förvåna mig om han fixar det.

Och vad ska jag med två meter dräneringsrör till? Tja, det är en annan historia.
.