Fett med litet nice musik

Jag behöver inte önska mig någon Ipod för jag har redan en. Den är liksom inbyggd som en fiffig liten tvåkanalig stereo i huvudet, och ibland kan det ju vara både praktiskt och trevligt. För om det är litet ebb i tankeverksamheten så har man ju alltid underhållning ändå.

Min enda invändning skulle i så fall vara att jag inte kan välja låtar själv, för det gör min personliga Ipod åt mig. Och den väljer alltid två låtar samtidigt, som den spelar i samma små slingor om och om igen. Den loopar, som di säger.

Just nu sjunger Thomas di Leva ”Vi har baara varaandra” i en lustig duett med Alice Cooper och ”No more mister nice guy”. Och det skär sig litet. Men det bryr sig inte min personliga Ipod om.
.

Minidassen

Jag bygger om litet här på bloggen, och då passar ju mina små hemsnickrade men halvfärdiga minidass som ett bra exempel på den nya kategorin ”Projekten”. Chansen att mina påbörjade projekt nånsin kommer att bli klara är ganska liten, men man vet ju aldrig.

Av någon anledning – som jag har glömt – började jag att bygga 24 små dass. Jag har sågat ut och målat väggar, dörrar, tak, golv och sitsar. Jag har till och med gjort 24 små toapappersrullar och hållare, och sågat ut hjärthål på alla dörrar… Fortsättning kanske följer.
.

Min italienska garderob

- Visa mig din garderob och jag ska säga dig vem du är, sa nån en gång till mig. Så nu gör jag det, och jag är faktiskt ganska stolt över den. Just nu i alla fall. Sen får vi se framåt februari, om jag har samma inställning till det här med madrasserade vinterträdgårds-garderober då.

Men just nu håller min italienska garderob en lagom temperatur på omkring 12 grader, och här låtsas mina små vänner att de befinner sig nånstans i Ligurien i väntan på våren. Och då kanske de börjar blomma och gör sin matte jätteglad. Man kan ju alltid hoppas.

Det är ett pytteolivträd från dottern, ett pyttecitronträd från kärnan ur en av citronerna till guccamolen som jag gjorde av resterna från Avocadoskogs-odlingen. De får sällskap av några uthålliga exemplar av basilika, oregano, salvia och rosmarin från Willys grönsaksdisk i våras, samt en liten pelargon som jag hittade i skogen i höstas när jag förgäves letade svamp.

Och kläderna? Tja, de går i en svalt krispig, milt Pesto-doftande stil.
.

Soffpotatis och köttbullar

I år stekte jag julköttbullarna i soffan som omväxling. Eftersom det nästan inte finns någon luft där jag bor, så måste all stekt julmat vara avklarad före december för att slippa fettlagret på adventsstjärnan (de ska installera ventilation endera året, har de sagt). Så här har jag alltså stått, år efter år, och skakat köttbullar i den blytunga järnpannan i timmar, medan stekoset lagt sig som nyfrusen is och förvandlat alla golv till halkbanor, och fettpärlorna har skrämt bort varenda syremolekyl ur detta hem för flera veckor. Tills syrran kom med den genialiska frågan:

- Mäh, varför steker du dem inte i ugnen, då?

Så nu har köttbullarna stekt sig själva i ugnen, medan jag har legat i soffan och tittat på en liten fläck i taket som förmodligen är resterna av en före detta insekt av något slag. Jag tror att det är en mumifierad myra, jag ska undersöka saken närmare, endera året.

Vad ska man tro…

Jag har förstått att det finns många som tror att vi jordbor med materiella kroppar är ensamma i Universum. De tror vare sig på utomjordingar, andar, änglar eller tomtar på loftet. Inte ens nu när strängteorin påvisar förekomsten av uppåt 12 dimensioner, varav vi ännu bara kan se och mäta de fyra vi tror att vi lever i. Men jag kan i och för sig förstå denna misstro, det var ju inte längesen folk trodde att jorden var platt som en pannkaka, och att Gud var en orättvis och skäggig farbror nånstans bakom molnen. Så det är ju inte så himla lätt att veta vad man ska tro på.

Själv är jag ytterst tveksam till det här med telekommunikation. För liksom, de där suspekta teknikerna försöker lura i oss att när du pratar in i din lilla telefon, så förvandlas ditt prat till små ettor och nollor, som packas ihop av små osynliga tomtenissar till små protokollpaket, som skickas till jultomten (som också är osynlig) som åker omkring och släpper ner alla dessa små paket till folks antennpinnar, och sedan packas de upp igen och kommer ut genom någon annans telefon, och då hör den i örat att det låter precis som om det vore du, som var därinne i telefonen och pratade. För hallå, det verkar ju helt korkat.

Nä, sånt där går jag inte på. Jag tror att mitt prat helt enkelt sugs in i en annan dimension, och sen kommer ut igen i din telefon, bara för att jag vill det. Så måste det ju vara.
.

TokNomineringar

Nej, bilden föreställer inte Marit Pålsson och Gudrun Schyman, utan två glada syrror som efter en intensiv genomgång av händelser ur minnesarkivet har vaskat fram följande bidrag som nominerade till Utmärkelsen Vårt Roligaste Gemensamma Minne:

Nominerade till Kategorin Trafikkaos:
1. SkräckLuciorna som orsakade trafikstockning på Västermalmsgatan: -”Nä, det här är inget bensinmacksrån. Vi är bara två helt vanliga maskerade Lucior med soppatorsk: Då på vår tröskel står vitklädd med skurmoppshår… tanka Lucia, tanka lucia.”

2. När jag hoppade in och vikarierade som högerblinkers i Saaben Wilbur: -”Vifta mera!”

3. Övningskörningen i Folkvagnen Hubert: – ”Du måste ju titta på vägen!! NEJ, det där var INTE tvåans växel, det var HANDBROMSEN, knäppskalle, och du får i alla fall aldrig övningsköra med mig nån fler gång, bara så du vet.”

Nominerade till Kategorin Äventyrsresor:
1. Vetemjöls-picknicken högt uppe i fjällbjörken (i skydd för vildhästarna): – ”Jag är törstig.”

2. Campingresan när vi glömde tältpinnarna hemma, med delmomentet: Jakten på en Grillplats vid stranden längs Höga Kusten: -”Nu ska det bli gott med en kall korv.”

3. Fjällturen till Kesosjön 1 (den misslyckade varianten utan packning) när jag råkade vända kartan upp och ner så att vi gick vilse i ett dygn och hamnade i de Okända Lappmarkerna: – ”Vadå, finns det järvar här?? Det har jag glömt att vara rädd för!!”

4. Fjällturen till Kesosjön 2 (den lyckade varianten) med Packning A: En gigantisk sjösäck som bars över axeln innehållande luftmadrasser, vaddtäcken, kuddar och sänglinne. Packning B: två klasar plastkassar fyllda med diverse förnödenheter, fastknutna i ändarna av skärpet till pappas morgonrock, bars hängande runt halsen: -”Vadå ryggsäckar…? Nä, det här går så bra, så. Vi ska ju bara ut och fiska ett par dar.”
.

Storfrämmande

Idag ska jag få storfrämmande av hon på bilden med den söta kaninmössan och den kanariegula skidoverallen. Det var så modernt när bilden togs, men jag tror hon har bytt stil sedan dess. Hon är förresten varken särskilt stor eller främmande, utan bara väldigt välkommen. Men å andra sidan är är hon ju storasyster och helt främmande i den här stan, så det stämmer ju ändå.

Eftersom vi är systrar så har vi ju haft en hel del gemensamt, jag brukade till exempel alltid låna hennes kläder som oftast var litet modernare än mina. Men det fanns också en del olikheter, hon kunde till exempel åka rakt utför en skidbacke utan att landa i liftkortskiosken, och det kunde inte jag.

Det ska bli väldigt kul att ses och fylla på förrådet av gamla minnen.
.

HappyDog Hundspa

Jag driver ett litet trivsamt hundspa i hemmet, där jag erbjuder utvalda fyrbenta kunder en genomgripande genomgång av hela exteriören från nostipp till svansspets. Det blir borstning och luskontroll, klippning av öronhår, tasshår, fanor och eventuella generande Stig-Helmertofsar. Sedan blir det kloklippning och inpackning av torra trampdynor med Försvarets Hundsalva.

Under hela förloppet serveras massor av smaskigt godis och uppmuntrande beröm, i synnerhet vid behov av tvångssele mot eventuellt ihärdiga protester. Behandlingen avslutas med schamponering och dusch, ihärdig frottering med minst två rejäla badlakan, samt en välbehövlig tupplur för oss båda under en varm filt i soffan.

Men eftersom det är så himla ansträngande så tar jag tyvärr inte emot fler kunder.
.

Tekoppsgalaxer

Den här odiskade disken är faktiskt 15 miljarder år gammal, även om jag bara har sett den sen i förrgår. Jag menar ju naturligtvis att de partiklar som bygger upp detta lilla berg av odiskad disk har varit med ända sedan tidernas begynnelse. Snacka om återvinning.

Mer än 99,99% av det som ser ut att vara odiskad disk utgörs i själva verket av tomrum. Och om jag kunde hitta på ett sätt att vända på dammsugarslangen och suga ut allt tomrum ur atomerna, så skulle hela månadens disk ledigt få plats i ett kryddmått. Men vad skulle då hända med universum?

Varje atom är ju som ett eget litet solsystem med partikelplaneter som kretsar runt sin egen lilla solkärna, i sin egen lilla molekylgalax. Och kanske de som bor på nån av de där planeterna just nu försöker komma underfund om vad det är som egentligen pågår. Finns det mening med alltihop? Vi är fler som undrar.
.

Mordafton

Ska det vara mord, ska det vara charmigt. Annars kan det vara. Därför blir det Barnaby med glass ikväll. Jag har egentligen tröttnat på, och slutat se alla dessa otaliga mordutredningar på TV. Men Morden i Midsummer är en smula annorlunda. Engelsk landsbygd, vackra trädgårdar, tossiga personligheter, diskret humor, charmigt manus, och inte minst bra skådespelare. De kan verkligen roa en uttråkad svensk TV-tittare, de där engelsmännen. Det enda jag undrar över är varför hela serien går i repris, helt oannonserat och diskret i SVT 24 – skulle inte det vara en slags nyhetskanal?
.

En egen avocadoskog

Ta 10 avocados och dela dem försiktigt. Skölj kärnorna i ljummet vatten och låt dem torka i diskstället, medan du gröper fruktköttet ur avocadoskalen, och mixar med 1 liter Creme Fraiche, 5 pressade vitlöksklyftor, 3 tsk cayennepeppar, 3 tsk salt, det rivna skalet från ett par limefrukter plus den limesaft som går att klämma fram. Häll upp i en stor skål och bjud hem några ur ditt sociala nätverk på exempelvis Tacos eller morotsstavar.

Nästa gång du behöver diskstället till annat, flyttar du bara de nu torra avocadokärnorna till en tom glasslåda som du glömmer i kylskåpet. En ovanligt torftig dag ca en månad senare hittar du förmodligen kärnorna längst ner bredvid de stackars 4 halvskrumpna morötterna som du råkar behöva eftersom det inte finns något annat alternativ.

Plantera ivrigt de 10 avocadokärnorna i små krukor med jord utan att täcka dem helt, med topparna uppåt. Vattna och ställ krukorna på en lämplig bricka. Ställ brickan på en ledig plats i hemmet. Vänta 6-8 veckor innan du ger upp hoppet om att få se dem gro. Ställ sedan undan brickan med dina ogrodda avocadokärnor längst bak i skåpet under diskbänken, för att du till exempel väntar gästande släktingar och behöver städa litet snabbt. Låt ett par skurtrasor hamna över krukorna, och glöm sedan alltihop.

Nästa gång det är dags att torka i skåpet under diskbänken (pga universums obönhörliga utveckling) kommer du till din stora förvåning att upptäcka – att du nu har en pytteliten avocadoskog under dina skurtrasor. Plantera ödmjukt om pytteträden i större krukor, och ställ skogen där du vill ha den. Klart.
.

Vintern har rasat in

Jag vill bara berätta för eventuella läsare på sydligare breddgrader att det är litet mycket nu. Snö, alltså. Vintern har rasat in. Det snöade hela dagen, hela kvällen och hela natten. Och till skillnad från gårdagens bild, så säger den här bilden mer än jag kan beskriva.
.

Titta det snöar

En bild kan ju säga mer än tusen ord. I vanliga fall, alltså. Men den här bilden behöver en förklaring. Det svartvita fältet i förgrunden är en engelsk springer spaniel med namnet Alva. Den kastanjebruna formen i bakgrunden är en irländsk röd setter, det vill säga Ester. De vita strecken är snö. Själva oskärpan kallas ”Du-kan-inte-ta-mig”-leken.

Bilden föreställer alltså två toklyckliga hundar som studsar omkring i vinterns första ymniga snöfall, och det här är det bästa resultatet av fem försök att få in dem i kameran.
.

Farbrorn med grisöronen

Ibland tänker man inte på hur mycket man uppskattar en människa förrän det är för sent. Som till exempel farbrorn med grisöronen (det är nästan han på bilden). En lång mager och senig gubbe i 90-årsåldern som brukade uppehålla sig på vår promenadväg. Hans svordomar och griniga framtoning fick många att ta en omväg runt honom, ty de förstod inte hans sanna natur.

För bakom den ilskna fasaden hade han ett varmt hjärta och fickorna fulla med rökta grisöron. Dessa delikatesser delade han ut till ett antal noga utvalda hundar, och det var en ynnest att få vara med på hans distributionslista. Man kände sig speciell, det var litet som att få gå förbi i kön till Sturehof, eller vart folk numera köar för att få tillträde.

Han kunde få den studsigaste hund (dvs Ester) att sitta fint och vänta som ett barn på julafton med tindrande ögon och vacker tass, fast litet rädd för jultomten. Ibland slog han följe med oss en bit längs vägen, med Ester lyckligt trippandes bredvid med sitt nyfådda grisöra. Och han berättade om hur livet kunde vara förr i världen, ända tillbaka till 1920-talet – det är det verkligen inte många som kan nuförtiden. Jag frågade honom en gång om varför han spenderade så mycket pengar på att köpa grisöron till andras hundar, och då svarade han:

- Jag behöver inga pengar dit jag är på väg.

Så sant. Och låt inte skenet bedra om du träffar en människa med grinig framtoning – för det kan ju faktiskt vara någon med ett varmt hjärta och fickorna fulla med rökta grisöron.

Gunnarklockan

Min väckarklocka har åkt på semester till Kungsholmen. Det är litet lustigt, för jag hade ingen aning om att han var en väckarklocka innan han åkte. Men jag förstod det i morse, eller rättare sagt i förmiddags… eller ärligt talat – omkring lunch. Det blev i alla fall en väldigt lång sovmorgon.

Men han är en rar och försynt liten väckarklocka, om än väldigt ihärdig. Först brukar han pussa mig på nästippen några gånger, och om det inte hjälper så går han omkring och trampar på mig. Och om det inte hjälper så föser han ner någonting litet från nattygsbordet och dribblar omkring med det på golvet. Och om det inte hjälper så krafsar han på några dörrar. Och om det inte hjälper så börjar han tugga på sladden till läslampan. Och då stiger jag upp.

Det där nästan ohörbara ljudet av små tänder som tuggar på en elkontakt kan väcka en timmerstock, eftersom det väcker minnet av hur det kändes att stoppa en strumpsticka i vägguttaget en tidig morgon i min barndom. Och det vet han, Gunnar, för han är väldigt klok.

Och sedan, när han har fått upp sin matte ur sänghalmen och fått sin frukost – jaa, då lägger han sig och tar en låång tupplur. Men nu är han som sagt på semester, så nu får jag hitta på något annat sätt att komma upp på morgnarna.
.