Universums utveckling

Universum omfattar även utrymmet under diskbänken. Det tänker jag ofta på när jag sitter på huk med näsan över sopkorgen och skalar ägg (för att slippa skrapa upp skalen ur vasken senare), eller när jag byter soppåse. Det är dags att torka där igen. Det är nästan alltid dags att torka där igen. Men det är också en effekt av universums utveckling, tänker jag då och försöker få litet distans till doften av matrester från i förrgår.

Och bakom skurhinken och fotpoolen skymtar jag ett av mina oavslutade projekt från förra sommaren – på ett förkromat stativ – en inplastad klump lera som var tänkt att skulpteras till ett intressant huvud enligt någon hastigt uppkommen gnista av inspiration. Som naturligtvis slocknade. Jag vet inte när eller om jag vågar titta efter hur lerklumpen ser ut innanför plastpåsen… har den torkat, eller har den tagit ett nytt kliv i sin ekologiska utveckling? Jag återkommer om detta när jag samlat tillräckligt mod att undersöka saken.
 
Men nu vet jag i alla fall vart hushållspappers-hållaren tog vägen.
.

Männen som talar med andar och hundar

Männen som talar med andar och hundar. Först trodde jag att det var samma TV-program, för jag läser så slarvigt i tablåerna. Och det skulle nästan kunna vara samma program, för det enda som skiljer dem åt är andarna och hundarna. Mannen som talar med andar har ungefär samma genomträngande blick och utstrålning som Mannen som talar med hundar. Och upplägget är ungefär detsamma; de ägnar mer tid till reklampauser, och att visa vad de strax ska visa, och vad de nyss har visat – än att verkligen visa det lilla de faktiskt har att visa.

Men det finns också en hel del likheter mellan andarna och hundarna:

- Det är få människor som verkligen kan kommunicera med dem
- De finns finns överallt omkring oss
- De är inte alltid uppskattade
- De har svårt för att göra sig förstådda
- En del av dem älskar oss och tröstar oss
- En del av dem kan skrämma vettet ur oss

Mannen som talar med hundar, Cesar Milan, visar oss att man måste utstråla en viss energi när man kommunicerar med hundar. Efter att ha sett ett 10-tal avsnitt har jag förstått att jag är en ganska energisvag hundägare. Som tur är, har jag en väldigt snäll hund.

Mannen som talar med andar, James van Prah, visar oss att man måste inhämta en viss energi när man kommunicerar med andar. Efter att ha sett ett 10-tal avsnitt har jag förstått att det inte är hunden som rufsar mig i håret på nätterna. Men som tur är, verkar det vara ett väldigt snällt… vad det nu är.

Min slutsats är att både hundarna och andarna försöker säga ungefär samma sak till oss:

- Vi ser er, vi älskar er, men slappna av och sluta va så himla negativa.
.

Meditera mera

Idag lyssnade jag på Wayne Dyer på webradion. Han sa att vi tänker ungefär 60 000 tankar varje dag, och vi skulle må bättre om vi kunde begränsa dem till betydligt färre. Och om vi kunde lära oss att vistas längre perioder i tomrummet mellan två tankar, skulle vi hitta oss själva. Jag kände mig just då litet borttappad efter hundpromenaden, så jag la mig i soffan, blundade och följde med. Wayne lärde ut en meditation som går ut på att stanna kvar i mellanrummet mellan två ord och säga aaaaa. Så då gjorde jag det.
 
Och gissa vad som var min första syn när jag tittade upp…

Han hänger kvar, Dyer, och han är mer aktuell än någonsin i resten av världen. På 80-talet läste jag hans böcker ”Älska dig själv” och ”Sikta mot stjärnorna”, och det var han som lärde mig det fundamentala rådet att ta ansvar för mina egna känslor.

Därför drar jag mig för att säga: ”Du gör mig skitförbannad” till någon, för sanningen är ju: ”Jag gör mig själv skitförbannad när jag tänker på dig”. Och då blir ju nästa logiska fråga: ”Är du verkligen värd att få så stor makt över mina känslor?” och då blir ju slutsatsen: ”Nej”. Och den insikten har räddat mig från många dispyter.

Apropå Lessing

Jag råkar ha några böcker av Doris Lessing i bokhyllan. Ingenting konstigt med det. Jag skulle inte ens nämna det, om hon inte råkat få årets Nobelpris. Det pratas mycket om Lessing just nu. Överallt diskuteras hennes författarskap av människor som läst, eller inte läst hennes böcker. En del har nästan läst någontig av Lessing, det är de som rusar runt till antikvariaten för att panikläsa några rader inför kommande kafferast.

Men jag behöver inte skämmas, för jag har minsann läst Lessing. Visserligen bara en bok från början till slut, men den har jag å andra sidan läst minst en gång per decenium sedan 1974. Jag läser bara om böcker som jag gillar, och varje gång jag läser den upplever jag den annorlunda. Förmodligen eftersom jag förändras, för det är ju samma gamla bok.

”Instruktion för nedstigning i helvetet” är som Doris själv beskriver det en ”berättelse från den inre rymden, ty inåt är den enda väg som finns att gå”. Jag orkar inte skriva någon recension just nu, men jag håller med om allt som står på baksidan. Den är bra.

I huvudet på en webbutvecklare

Jag undrar vad som rör sig där. Hur slingrar sig tankebanorna genom synapserna hos de där webbutvecklarna? I vanliga fall skulle jag inte bry mig, men just nu är jag angelägen att förstå hur de har tänkt att man ska lägga upp texter, bilder och arkiv här på WordPress, när man råkar sitta med en webläsare som heter Safari. Och varför så oändligt många olika inställnings- och beställningsflikar, men bara ett fåtal kryptiska förklaringar på svengelska?

Jag känner några webbutvecklare i verkligheten, och de verkar helt normala när man pratar med dem – om allt annat än datorer och Internet. Och livet är för kort för att diskutera datorer och Internet med en webbutvecklare. Men, jag måste säga att jag beundrar dem som orkar kasta sig in i själva koden till detta cyberinferno, för det gör inte jag längre.

De som jobbar med webbutveckling idag gick på dagis när jag byggde min första website. De lekte med brumbrumbilar i sandlådan medan jag knackade HTML-kod. Men nånstans har vi växt ifrån varandra. De sa att det skulle ta en sekund att starta en blogg här, så det nappade jag på. Och åtskilliga timmar senare har jag fortfarande inte lyckats fatta hur jag ska få in rätt bild på rätt plats. Jag såg att Bildt hade klarat det, så det borde gå.

Mitt huvudproblem är mitt personliga sidhuvud. Nej. Jag tänker inte ladda hem Firefox för att kunna lägga upp ett eget sidhuvud i min blogg. Det vore som att tvingas gå hem och byta skor för att få äta på MacDonalds. Jag tänker skicka mitt sidhuvud till Afrika och få det upplagt därifrån, för det verkar mycket enklare. Det kanske är så Bildt gör för att få in sina bilder.

Att blogga eller inte

Jag har grubblat ganska länge på varför jag skulle ha en blogg. Alla har ju en blogg, och jag borde väl också ha en. Frågan är bara varför. Varför skulle jag ha en blogg, och vem skulle läsa den?

Men nu har jag kommit på det. Jag ska ha en blogg för att påminna mig om vem jag är, för det glömmer jag ganska ofta. Mitt liv blir liksom undanplockat i diverse mappar och lådor, och där har det en tendens att bli kvar.

Ibland tänker jag, och ibland tänker jag att de tankarna hade varit trevligt att ha kvar nånstans. Ibland snubblar jag över någon mapp eller låda och förvånas över glömda bilder, ofullbordade projekt, halvfärdiga romaner, och annat som hade kunnat vara litet kul att minnas. Ofta, om jag vill berätta något för någon, så är det borta.

Så varför inte ha en blogg, lagom offentlig så man skärper sig litet, och lagom privat så man kan vara sig själv? Jag känner ungefär tre människor, förutom mig, som förmodligen skulle vilja läsa min blogg. Och det får duga.