Fast i nätet

Det ligger ofta små lappar på golvet nedanför mitt brevinkast nuförtiden. Små förtvivlade ord av outhärdlig vardagspoesi:

Hjälp. Jag har fastnat. “Webbsidan kan inte visas”. Kommer ingenstans.

Han skulle egentligen bara köpa en kamera till vintersemestern, godhjärtade grannen. Men nu sitter han alltså bakom min köksvägg och suckar över sin laptop med trådlös värstinguppkoppling, och vet nog inte riktigt hur det där gick till. Och jag förstod att jag hade blivit utvald till hans privata jourhavande PC-supporter när han ringde på dörren häromveckan och viftade med erbjudandet från Telia:

-Jag har köpt Internet!

Minsann. Tänk att jag bor granne med han som köpte Internet. Kruxet är bara att han har PC med Windows, och det har inte jag. Och det är en viss skillnad. Men det försår inte han. Det var många år sedan jag tog farväl av Bill Gates & Co med en kyss. Mellan ögonen. Och nu skulle jag gärna göra samma sak med den där kameraförsäljaren. Rör inte min granne!

Hösten är vår

Tack och lov. Sommarlovet är slut. Skolorna har börjat. Barnen är infösta. Stranden är ledig. Hösten är vår. Jippi.
.

Matglädje

Nä, nu är det dags att ändra matvanor, tänkte jag häromdan när midjan började krypa över linningen samtidigt som matpriserna tog ett nytt skutt upp på hyllorna. Mycket vill ha mer heter det ju.

Förr åt folk mat utan krångel och ångest. Ät, sa mamma, och så gjorde man det. Men numera är mat antingen för dyr, eller ifrågasatt av näringsexperter, eller utdömd av hälsoprofeter, eller bannlyst av miljöaktivister. Och det lilla som blir över är jag allergisk emot. Det återstår egentligen bara havre.

Jag är ju så hejdlöst glad i mat. Jag älskar allt från ost och kronärtskockor till bruna bönor och glass med chokladsås. Lassvis. Men hur stillar man sin aptit när less is more? Ska det vara mättat, fleromättat eller hungrigt fett? Eller rockar fett? Ska det vara dinkel eller helvete? Och hur ska man äta miljömässigt, nu när morötterna hotar torskbeståndet och soppan hamnar i bensintankarna…?

Nä, man blir lika snurrig som slungad sallad. Så nu har jag utvecklat en egen diet. Man slaktar några läckra kokböcker, hänger upp de smaskiga bilderna vid köksbordet – och kokar sig litet gröt, helt enkelt. På havre. Förr sa mamma att jag åt som häst, och nu gör jag det. Jiha.
.

Absolut Sommar

Äntligen. Det har åskat och jag har badat. Ibland samtidigt. Jag har doppat mig flera flera gånger, hoppat från badbryggan, skrämt iväg små badande barn, paddlat luftmadrass, lekt valross, cyklat barärmad, ätit pizza, glass och kräftor. Det var 22 grader i vattnet, fläckvis solsken kryddat med litet rejäl åska. I fyra dagar. Mer kan man absolut knappast begära av en svensk sommar.

Det skulle i så fall vara surströmmingen, då. Den har inte infunnit sig. Men där är jag så petig, surströmming kan bara avnjutas under vissa speciella omständigheter. Annars kommer den inte till sin rätt. Rätt lagom tunnbröd, rätt mycket messmör, rätt litet brännvin, rätt fördomsfri omgivning, rätt långt fjärtavstånd, och inte minst rätt redigt sällskap. Men då är det absolut gott.

Fast det gick nästan lika bra med Tapas.
.

Knädopp och gräsklipp

Det här ska jag skriva om i min blogg, har jag tänkt massor av gånger i sommar. Så fort jag kommer till datorn. Och på den vägen är det. Jag hade till exempel tänkt skriva om…

… att jag äntligen har doppat knäna, armbågarna och pannan – och att jag förmodligen kommer att doppa resten av kroppen endera dan…

… att inte ett enda åskväder har kommit hit och hälsat på fast jag har krusat, bönat och bett…

… att jag förmodligen är ensam om att ta med mig gräsmattan in till köket för att klippa den med kökssaxen…

… att Ester ser så prydlig men lustig ut. -Men, vem har kläft däg? hade säkert någon förvånad hälsing frågat henne om de hade mötts. Och då skulle hon inte ha svarat, eftersom hon ju bara kan säga “huumoor” vid vissa tillfällen. Men man förstår ju ändå att det är jag som har gjort det. Med samma sax som gräsmattan…

… att jag har ätit upp all hemkokt körsbärsmarmelad, inte bara min egen ranson utan även grannen med köksstegen’s, samt dessutom den jag hade tänkt ge till någon som strax fyller år…

Ungefär det och litet till hade jag tänkt skriva i bloggen, endera dan.
.

Hälsohemmet

Vore det inte trevligt med en akut hälsokur, tänkte jag häromdagen när jag kröp på alla fyra till soffan efter att ha krattat den. Bostaden är nu mirakulöst omvandlad från designstudio till hälsohem, efter att ettusenfemhundra liter frigolitsmulor burits ut i tolv stora sopsäckar. Jag har en nästan färdig vilstol som jag strax ska vila i. Men jag måste bara vila litet innan jag orkar göra den klar. Jag känner mig visserligen helt färdig, men det är jag alltså inte.

Hälsokosten som serveras i mitt hälsohem är ju naturligtvis hemlagad. Basilikan lär ska vara en mirakelkur mot utmattning, så den är ju självskriven och hemodlad. Och det får en att tänka på Italien, och det är ju också vederkvickande.

Blåbär är rena hälsobomben sägs det, men där jag bor får man nog döpa om dem till småbär. Och eftersom min bärplockare från Hälsingland är värsta högaffeln i dessa glesa bärskogar, så var jag tvungen att uppfinna en egen liten skärgårdsplockare. Man tejpar fast en hållare för lökskivning på en ituklippt rapsoljeflaska, och vips kan man plocka blåbär i små men dock kvantiteter. Om man orkar böja sig, och det gör jag nästan. Att resa sig är värre.

Men när man väl är uppe igen kan man passa på att palla några fågelbär, de har så de klarar sig ändå de där trastarna. De är inte riktiga körsbär, sägs det, men de smakar lika gott och kryllar av nyttigheter. Nu har jag plockat alla inom räckhåll, men jag har övertalat grannen med hushållsstegen att vi ska på bärjakt i morgon. Hon håller, jag klättrar, och sen delar vi lika. Fiffigt.

Yoghurt lär ska vara bra för trötta kroppar, och därför har jag odlat fram en egen variant av den som det pratas om i TV-reklamen. Man tager en kastrull mjölk och tillsätter litet köpt yoghurt enligt konstens alla regler. Sedan sparar man ett par deciliter till nästa sats, precis som med surdeg. Den både smakar och känns bättre än den köpta, faktiskt. För en tiondel av priset, vilket känns oerhört uppiggande.

Och sen är det bara att äta och vila och kanske plaska litet i lojt fotpoolen, och vänta på att krafterna återkommer.

Apropå fotpool: Det är fyrahundrafyrtioåtta skruvar som håller ihop min integrerade balkongmöbel. 448. Ingen har gissat rätt. Ingen har kommit ens i närheten. Men den som gissade 138 har vunnit tröstpriset – och är välkommen att pallra sig hit från Norge till ett litet kalasmuffins-kalas med dopp i fotpoolen på min balkong, Grattis!
.

Homestyling

Jag funderar på att styla om litet i hemmet. De senaste veckorna har inredningen gått i en svalt frostig nordisk stil, men jag vet inte… det var faktiskt bättre när golvet såg ut som trä och man kunde se TV:n från soffan.
.

Trodde jag, ja

Ungefär femton minuter efter det att jag skrev i min blogg att jag skulle ta en välbehövlig semester från alla mina ständigt surrande knasiga idéer, gissa vad?

Jag har 3 kubikmeter frigolit i mitt vardagsrum. Hej och hå.
.

Gissa

Den är färdig nu. Förmodligen världens enda integrerade trallgolvs-blombänks-balkongsittmöbel byggd av Banverkets begagnade formvirke. Ett dubbelsidigt bastulikt alster bestående av 6 lösa delar, mödosamt ihopfogat på soffbordet i vardagsrummet, laserat, oljat, installerat och KLART ungefär samtidigt som värmeböljan tog slut och temperaturen kröp under utesittarstrecket. Jag tänker inte berätta hur många timmar det tog.

Men jag tänker fråga om någon kan gissa hur många skruvar som håller ihop min integrerade balkongmöbel? Den som gissar rätt eller närmast rätt vinner ett kalasmuffins-kalas med dopp i fotpoolen på ovan nämnda och numera även av grannarna väldigt uppmärksammade balkong.

Och nu ska jag ta några veckors semester från mig själv och mina sanslösa idéer.
.

Snicksnack

Jag snickrar. Nej, förresten – det gör jag inte alls. Men jag tänker väldigt mycket på snickring just nu. Jag snickrar teoretiskt. Eller om jag ska vara riktigt korrekt – jag räknar ut hur jag ska fästa ihop väldigt många bräder utan att anstränga armarna med såg och hammare, för jag har väldigt ont i dem. Alltså inte i verktygen utan i armarna. De har dragit så många meter trä.

Jag känner någon som brukade tejpa och knyta ihop sina möbler, och det är ju himla fiffigt och energibesparande… men kanske inte inte så hållbart i längden. Jag filar vidare.
.

Fruntimmer och skruvtanter

Det fanns en tid när folk kallade mig för “det snickrande fruntimret”. Faktiskt. Men nu har jag nog gjort mig mer känd som “den skruvade tanten” – hon som drar brädor i en shoppingvagn tillsammans med den studsande hunden (som bär på egna pinnar). Så rart, nu ska tanten hem och skruva ihop en koja till alla pinnarna, tänkte nog alla som såg oss. Sånt får man bjuda på.

Hemmet är fyllt av brädor. Gunnar är stormförtjust. Ester är litet mer skeptisk. Själv är jag en smula förbryllad. Nu blir jag litet upptagen av brädor ett tag, men jag kommer förmodligen att lägga upp bilder här och visa den eventuella utvecklingen.
.

Snickarglädje

Vore det inte trevligt att snickra litet, har jag tänkt i flera år. För det var verkligen längesen jag snickrade, och det rycker liksom i hammarbanden varje gång jag ser en stapel med nysågat virke. Bara doften… Jag har gått och sniffat på ett gjutformsbygge nere vid stranden i flera veckor, och önskat att jag hade det där virket. Så igår tog jag mod till mig och skrev ett litet vykort som jag hängde på grabbarnas fikavagnsdörr: -”Hej, jag tar jättegärna hand om virket ifall ni hade tänkt slänga det när ni har gjutit klart”. Och det hade de, så det fick jag.

Jag är nu en stolt ägare av 76 brädstumpar, varav 16 är hemburna och staplade på köksgolvet. När grannen såg att jag bara orkade bära hem två brädstumpar åt gången, så fick jag spontant hennes begagnade shoppingvagn i gåva. Det är ingen hejd på generositeten nu för tiden. Så nu kan jag dra fyra stumpar åt gången, för man ska komma ihåg att jag bor i en backe. Man måste också beakta att det är nyvattnat virke, dubbelt så tungt som torkat. Fast nu är jag trött. Det blir inget snickrat idag. Men jag känner mig väldigt snickarglad.
.

Tusen tack

Det är ju lätt att säga. Tusen tack. Men har någon räknat hur många tack som får plats i de orden? Det har jag. Jag tog mig tid att skriva tusen tack. Bokstavligen. Nu ska jag skicka dem till Söder, Årsta, Vårby, Älta, Värmdö, Danderyd, Solna, Enånger, Ora, Delsbo, Göteborg, Helsingborg, Kalifornien och Australien. En himla massa tack blir det.
.

Vilken dag

De flesta dagar är ju som alla andra dagar, medan somliga andra dagar kan verka som vilka dagar som helst fast de inte alltid är det. Det här är en sån dag. Den är förvillande lik alla andra dagar, och om man inte vet vad det här är för dag så skulle man lätt kunna missa den i vimlet av alla dessa dagar som kommer och går.

Men den här dagen är inte alls som alla de där andra dagarna. För det är faktiskt min dag. Jepp.
.

Frisyrväder

Undrar någon vart jag tog vägen? Försvann jag bland drivorna i diverse-garderoben? Fastnade jag med ryggskott bakom skohyllan? Limmade jag fast fingrarna med superlim i morfarsmors gamla stol?

Nejdå, ingen fara. Flugsamlingen är kvar i takplafonden, tavlorna till släktgalleriet ligger kvar på köksbordet. Varför ska man göra det idag som man kan skjuta upp till imorgon? Allt är som vanligt. I alla fall nästan. För jag har skaffat frisyr. Det är ganska ovanligt. Det tog några dar för jag gjorde det själv.

Nu kan jag inte gömma mig i syrrans randiga toppluva längre, för nu har vi fått frisyrväder. Och då kan man ju inte se ut hur som helst i håret, eller hur?
.