Tillvaron, sedd härifrån

Vore det inte trevligt med en akut hälsokur, tänkte jag häromdagen när jag kröp på alla fyra till soffan efter att ha krattat den. Bostaden är nu mirakulöst omvandlad från designstudio till hälsohem, efter att ettusenfemhundra liter frigolitsmulor burits ut i tolv stora sopsäckar. Jag har en nästan färdig vilstol som jag strax ska vila i. Men jag måste bara vila litet innan jag orkar göra den klar. Jag känner mig visserligen helt färdig, men det är jag alltså inte.

Hälsokosten som serveras i mitt hälsohem är ju naturligtvis hemlagad. Basilikan lär ska vara en mirakelkur mot utmattning, så den är ju självskriven och hemodlad. Och det får en att tänka på Italien, och det är ju också vederkvickande.

Blåbär är rena hälsobomben sägs det, men där jag bor får man nog döpa om dem till småbär. Och eftersom min bärplockare från Hälsingland är värsta högaffeln i dessa glesa bärskogar, så var jag tvungen att uppfinna en egen liten skärgårdsplockare. Man tejpar fast en hållare för lökskivning på en ituklippt rapsoljeflaska, och vips kan man plocka blåbär i små men dock kvantiteter. Om man orkar böja sig, och det gör jag nästan. Att resa sig är värre.

Men när man väl är uppe igen kan man passa på att palla några fågelbär, de har så de klarar sig ändå de där trastarna. De är inte riktiga körsbär, sägs det, men de smakar lika gott och kryllar av nyttigheter. Nu har jag plockat alla inom räckhåll, men jag har övertalat grannen med hushållsstegen att vi ska på bärjakt i morgon. Hon håller, jag klättrar, och sen delar vi lika. Fiffigt.

Yoghurt lär ska vara bra för trötta kroppar, och därför har jag odlat fram en egen variant av den som det pratas om i TV-reklamen. Man tager en kastrull mjölk och tillsätter litet köpt yoghurt enligt konstens alla regler. Sedan sparar man ett par deciliter till nästa sats, precis som med surdeg. Den både smakar och känns bättre än den köpta, faktiskt. För en tiondel av priset, vilket känns oerhört uppiggande.

Och sen är det bara att äta och vila och kanske plaska litet i lojt fotpoolen, och vänta på att krafterna återkommer.

Apropå fotpool: Det är fyrahundrafyrtioåtta skruvar som håller ihop min integrerade balkongmöbel. 448. Ingen har gissat rätt. Ingen har kommit ens i närheten. Men den som gissade 138 har vunnit tröstpriset - och är välkommen att pallra sig hit från Norge till ett litet kalasmuffins-kalas med dopp i fotpoolen på min balkong, Grattis!
.

Jag funderar på att styla om litet i hemmet. De senaste veckorna har inredningen gått i en svalt frostig nordisk stil, men jag vet inte… det var faktiskt bättre när golvet såg ut som trä och man kunde se TV:n från soffan.
.

Ungefär femton minuter efter det att jag skrev i min blogg att jag skulle ta en välbehövlig semester från alla mina ständigt surrande knasiga idéer, gissa vad?

Jag har 3 kubikmeter frigolit i mitt vardagsrum. Hej och hå.
.

Den är färdig nu. Förmodligen världens enda integrerade trallgolvs-blombänks-balkongsittmöbel byggd av Banverkets begagnade formvirke. Ett dubbelsidigt bastulikt alster bestående av 6 lösa delar, mödosamt ihopfogat på soffbordet i vardagsrummet, laserat, oljat, installerat och KLART ungefär samtidigt som värmeböljan tog slut och temperaturen kröp under utesittarstrecket. Jag tänker inte berätta hur många timmar det tog.

Men jag tänker fråga om någon kan gissa hur många skruvar som håller ihop min integrerade balkongmöbel? Den som gissar rätt eller närmast rätt vinner ett kalasmuffins-kalas med dopp i fotpoolen på ovan nämnda och numera även av grannarna väldigt uppmärksammade balkong.

Och nu ska jag ta några veckors semester från mig själv och mina sanslösa idéer.
.

Jag snickrar. Nej, förresten - det gör jag inte alls. Men jag tänker väldigt mycket på snickring just nu. Jag snickrar teoretiskt. Eller om jag ska vara riktigt korrekt - jag räknar ut hur jag ska fästa ihop väldigt många bräder utan att anstränga armarna med såg och hammare, för jag har väldigt ont i dem. Alltså inte i verktygen utan i armarna. De har dragit så många meter trä.

Jag känner någon som brukade tejpa och knyta ihop sina möbler, och det är ju himla fiffigt och energibesparande… men kanske inte inte så hållbart i längden. Jag filar vidare.
.

Det fanns en tid när folk kallade mig för “det snickrande fruntimret”. Faktiskt. Men nu har jag nog gjort mig mer känd som “den skruvade tanten” - hon som drar brädor i en shoppingvagn tillsammans med den studsande hunden (som bär på egna pinnar). Så rart, nu ska tanten hem och skruva ihop en koja till alla pinnarna, tänkte nog alla som såg oss. Sånt får man bjuda på.

Hemmet är fyllt av brädor. Gunnar är stormförtjust. Ester är litet mer skeptisk. Själv är jag en smula förbryllad. Nu blir jag litet upptagen av brädor ett tag, men jag kommer förmodligen att lägga upp bilder här och visa den eventuella utvecklingen.
.

Vore det inte trevligt att snickra litet, har jag tänkt i flera år. För det var verkligen längesen jag snickrade, och det rycker liksom i hammarbanden varje gång jag ser en stapel med nysågat virke. Bara doften… Jag har gått och sniffat på ett gjutformsbygge nere vid stranden i flera veckor, och önskat att jag hade det där virket. Så igår tog jag mod till mig och skrev ett litet vykort som jag hängde på grabbarnas fikavagnsdörr: -”Hej, jag tar jättegärna hand om virket ifall ni hade tänkt slänga det när ni har gjutit klart”. Och det hade de, så det fick jag.

Jag är nu en stolt ägare av 76 brädstumpar, varav 16 är hemburna och staplade på köksgolvet. När grannen såg att jag bara orkade bära hem två brädstumpar åt gången, så fick jag spontant hennes begagnade shoppingvagn i gåva. Det är ingen hejd på generositeten nu för tiden. Så nu kan jag dra fyra stumpar åt gången, för man ska komma ihåg att jag bor i en backe. Man måste också beakta att det är nyvattnat virke, dubbelt så tungt som torkat. Fast nu är jag trött. Det blir inget snickrat idag. Men jag känner mig väldigt snickarglad.
.

Det är ju lätt att säga. Tusen tack. Men har någon räknat hur många tack som får plats i de orden? Det har jag. Jag tog mig tid att skriva tusen tack. Bokstavligen. Nu ska jag skicka dem till Söder, Årsta, Vårby, Älta, Värmdö, Danderyd, Solna, Enånger, Ora, Delsbo, Göteborg, Helsingborg, Kalifornien och Australien. En himla massa tack blir det.
.

De flesta dagar är ju som alla andra dagar, medan somliga andra dagar kan verka som vilka dagar som helst fast de inte alltid är det. Det här är en sån dag. Den är förvillande lik alla andra dagar, och om man inte vet vad det här är för dag så skulle man lätt kunna missa den i vimlet av alla dessa dagar som kommer och går.

Men den här dagen är inte alls som alla de där andra dagarna. För det är faktiskt min dag. Jepp.
.

Undrar någon vart jag tog vägen? Försvann jag bland drivorna i diverse-garderoben? Fastnade jag med ryggskott bakom skohyllan? Limmade jag fast fingrarna med superlim i morfarsmors gamla stol?

Nejdå, ingen fara. Flugsamlingen är kvar i takplafonden, tavlorna till släktgalleriet ligger kvar på köksbordet. Varför ska man göra det idag som man kan skjuta upp till imorgon? Allt är som vanligt. I alla fall nästan. För jag har skaffat frisyr. Det är ganska ovanligt. Det tog några dar för jag gjorde det själv.

Nu kan jag inte gömma mig i syrrans randiga toppluva längre, för nu har vi fått frisyrväder. Och då kan man ju inte se ut hur som helst i håret, eller hur?
.

Förr sa de om veliga människor att man var född i farstun, men det är inte jag. Däremot har jag fastnat i hallen. Här finns fem “borde ha fixats för länge sen-objekt” i vägen för min städtekniska framfart genom hemmet - sånt som har väntat i åratal på min uppmärksamhet:

1. Gunnars LinneskåpsPensionat. Består av fyra hyllsviter med regelbundet nytvättade textilier som regelbundet blir katthåriga och utfösta på golvet. Väntar på nån form av lås-lösning.

2. Tavlan med de horisontella vallmoarna - har någon någonsin sett vallmo växa liggande från höger till vänster? Det har jag. Men man kan ju alltid vrida på huvudet så det ser rättvänt ut.

3. Den torkade flugsamlingen i takplafonden. Lättare sagt än gjort att åtgärda; ta ett bärkraftigt bord någonstans ifrån, klättra upp, håll balansen, och försök få loss kupan från metallfjädern… utan att spräcka glaset.

4. Morfarsmors gamla stol - en mumifierad före detta fåtölj i rokoko-stil, vars stoppning av sågspån och tagel ständigt kryper förbi mina provisoriska stödbandage. Borde slängas, men man vill ju inte såra morfars mor - och man vet ju inte om hon märker det.

5. Släktgalleriet. Hur många år ska det behöva ta att sätta upp ett litet galleri av släktporträtt så att varje ram hänger rakt och innehåller varsin bild på någon kär eller nära släkting? Om man räknar mina “borde ha fixats för länge sen-objekt” i årtal så vinner nog detta porträtt av självaste morfarsmor, alltså min farmor - som har väntat på att lagas och hängas upp sedan 1978…
.

Bloggen? Den har jag glömt, märkte jag idag. Jag har varit litet upptagen med annat på sistone. Jag har börjat Städa. Och då menar jag inte den vanliga biologiska mångfalden av grus, löv, pinnar, hundhår, katthår, damm och anteckningar som kräver grovröjning ungefär var tredje dag. Utan nu menar jag Städa.

Efter veckor av förberedelser och motivationsövningar har jag nu äntligen kommit iväg på en oändligt långsam expedition tvärs genom hela hemmet från utsidan av ytterdörren till insidan av balkongräcket - utrustad till tänderna med glasögon, tandborste, svamp, trasa och Ajax.

Redan första dagen upptäckte jag ett ljust vackert stengolv utanför ytterdörren när jag skrubbade trösken, så nu har jag en halvmåneformad ren golvyta framför mitt hem. Till grannarnas förvåning, vi har ju alltid trott att golvet var mörkgrått. Och fram till idag har jag klättrat, krypit och torkat mig genom hela farstun, från proppskåp till skohylla, och allt däremellan. Så det går ju faktiskt framåt.
.

“Knåpa ihop ett bildcollage av grodor”, står det inte nånstans på min Göra-lista. Och ändå är det precis vad jag har gjort - ett grodcollage. Fråga mig inte varför. Eller gör det, förresten.

Fråga mig varför jag sitter i en annan del av hemmet och knåpar ihop grodcollage efter att ha plockat ner gardiner och persienner, lirkat bort sladdarna från clipsen längs golvsocklarna (som tog en dag att spika dit), flyttat bort alla saker, blommor, pärmar, hyllor, dator och bord - och lämnat en tom yta av hemmet för att några hantverkare skulle få förvandla den till en före detta byggarbetsplats?

Bra fråga. Jag vet inte.
.

Ibland räcker det inte att beskriva vädret en dag som den här med det torra uttrycket “ostadigt”. Det behövs ord med större inlevelse.

Jag var liten på den tiden när Gullan Bornemark sjöng hurtigt men hotfullt om vikten av ett glatt humör och välborstade tänder, och barn tvingades att tala artigt och tillgjort med Farbror Sven i radion. Orden var ofta väldigt ytliga, och det var ju inte konstigt att min kloke pappa insåg att jag behövde ett ordförråd med både bredd, djup och färg för att göra mig förstådd i livets alla skiftande situationer.

Så en dag som den här lyfte han upp mig till fönstret och förklarade: “Jävla väder ute, fy fan”. Så småningom blev jag stor nog att prata själv, och en dag som den här sprang jag ivrigt till pappa och utropade stolt: “Väder ute pappa, Hua”.

Det tog en del tid och tålamod för pappa att fördjupa mitt ordförråd, och att lära mig konsten att uttrycka mig med större inlevelse, men numera fixar jag det ganska galant. I synnerhet dagar som den här.
.

Dags för en rejäl vårstädning, tänkte jag idag och så satte jag igång. Ut med mattor och sängkläder, ner med gardiner, av med soffklädseln, iväg med allt till tvättstugan, bort med damm och vissna löv, in med avocadoskogen i duschen, fram med skurborstar och trasor, upp med alla hakor, och på med litet Armstrong… Oh, the flat foot floogie with the floy, floy…

Och när jag hade tänkt ungefär så där långt blev jag omedelbart så matt att jag var tvungen att lägga mig i soffan och vila. Och där ligger jag väl ännu, antar jag.
.